Mitt första villebråd var en älgtjur, som i höstas föll för mitt livs första avlossade skott riktat mot ett vilt som inte var gjort av plåt. Denna gång var det ett betydligt mindre byte.

Första viltet i pass: ”Ögonblick av absolut närvaro”

Jag tingade hagelbössan under Hylte jakt och lantmäns novemberrea, men kunde efter polismyndighetens handläggningstid inte hämta ut den förrän i början av februari.

När jag lät meddela att jag fått mitt hagelvapen blev jag av jaktlaget genast inbjuden till harjakt påföljande morgon.

Min svärfars kvarlåtenskap, i vilken det fanns en ask röda Gyttorp inköpt på Lantmännen i början av 1994 till det hutlösa priset av 43 kronor jämnt, blev räddningen, eftersom jag i yran över det nya vapnet hade glömt att även köpa på mig ammunition.

Bästa passet

Det var fortfarande mörkt när jag i gryningen for hemifrån. Uppspelt över att få lufta mitt nya vapen, var jag i tankevärlden på mitt första pass redan när jag förlöpte hemmet och glömde därför termosen, mackorna och jaktradion på köksbänken.

Det blev en gnistrande februarimorgon i de halländska skogarna. En hundförare, två erfarna jägare och så jag.

Hundföraren hade godheten att låna ut sin radio och efter lite uppsnack släppte han sin stövare som visste precis vad som nu förväntades.

Eftersom alla visste att jag var rookie, fick jag det bästa passet nere vid krysset.

Stövaren fick snart nog slag och det dröjde inte länge innan haren var på benen. Foto: Privat

Något som jägare lyfter fram som det positiva med jakten är kamratskapet. Som nybliven jägare förstår jag precis. Så välkomnad och generöst bemött som jag har blivit av de jägare jag på kort tid har lärt känna är närmast rörande.

Det dröjde inte länge förrän stövaren tog upp. Men så vek den av och skallen blev alltmer avlägsna tills det blev tyst, och det enda som hördes var vinden och enstaka småfåglar som annonserade att våren är i antågande.

En stund senare kom stövaren åter inom hörhåll och så ett meddelande på jaktradion:

– Göran, var beredd! Nu kommer det en hare löpandes ner mot dig.

Tar in allt

Detta med att stå på pass kan bli tämligen enformigt och utdraget. Även om man vet att det när som helst kan komma ut något från skogen, orkar man inte upprätthålla beredskap särskilt länge.

Efter en stund inträder istället något sorts rogivande tillstånd där man med sina sinnen tar in allt och inget ur alla riktningar: ett prasslande, doften av barr och mull, en korp på avstånd.

Jag tror att det är sådant jägare syftar på när de säger att detta med jakt i så hög grad även har med naturupplevelsen att göra.

Stilla nu

Men så hördes alltså en röst i jaktradion och på en mikrosekund bröts det meditativa tillståndet, och istället riktades all uppmärksamhet åt ett enda håll – vägen.

Och där kommer den ju. Inte i panik men väl löpande. Stövaren är fortfarande ganska långt efter men väl inom hörhåll.

Stilla nu Göran. Skjut inte för tidigt. Vänta… Snart är den nära. Bara lite till.
Men så stannar haren plötsligt, vänder sidan till och ser ut att tveka. Det var som att någon hade tryckt på pausknappen.

Ett fastfruset ögonblick där både haren och jag stod helt orörliga. Som om någon gav oss utrymme att hinna överväga att skriva om manus inför vad som skulle utspela sig i nästa scen.

Artikelförfattaren Göran Hestner med dagens byte. En av hararna föll för hans nya hagelbössa. Foto: Karl Olof Johansson

Jag tänker på Karin Boyes ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?”. Men att jakt är jakt och att fast det är aningen långt men ändå inom skjutavstånd så tar jag sikte och trycker av.

Precis när jag skjuter bestämmer sig haren för vika av från vägen, in mot skogen, och jag missar. Jag får genast avlossa även den andra salvan och nu träffar jag.

Efter en fika gjorde vi om proceduren och innan dagen var slut hade jag två harar med mig hem. Den andra haren fälldes emellertid av en jägare ur det äldre rutinerade gardet.

Eftersom han hade frysen full fick jag med även den.

Göran Hestner