Men ändå var att skjuta en älg en tämligen påtaglig upplevelse av något som jag bäst kan beskriva som något förhöjt. En typ av erfarenhet jag finner svårt att likna vid något annat. Men den speciella känslan infann sig först i efterhand.

Absolut närvaro

Inte från det att jaktkamraterna i jaktradion sa att nu driver hunden en älg, eller från det att jag själv såg älgen komma löpandes genom passet från höger.

Inte från det att jag plockade upp vapnet, osäkrade, lade an och väntade på att den skulle passera träden och in i passet.

Och inte ens i anslutning till att jag hade den i siktet. Då jag under något ögonblick av absolut närvaro var i kontroll av en liten, liten muskelrörelse som skulle innebära liv eller död för ett vilt djur.

På stället

Eller efter att knallen som likt ringarna på vattnet inom bråkdelen av en sekund annonserade närområdet att ett skott var avlossat.

Eller när tjuren föll på stället (kulan hade gått in snett ovan och bakifrån någon decimeter under ryggraden och vidare ner genom övre delen av lungområdet aningen högt men inom träffområdet och därför omedelbart, effektivt och inga köttskador).

Märklig känsla

Det var först i efterhand, och ändå efter en viss tvekan som påslaget kom. När det hade blivit tyst och stilla men samtidigt verkligt. Att jag hade dödat ett stort djur.

Hjärtat började accelerera och någon form av yrsel slog in. En märklig känsla.

Och fast det var något främmande kändes det inte alls skrämmande, utan närmast naturligt.

Inte som Vasalopp

Så kan jag tänka mig att göra om det? Jo, det skulle jag nog kunna tänka mig.

Det är alltså inte som med Vasaloppet jag åkte 2003. Eller för den delen Vikingarännet jag åkte året dessförinnan. Där räcker det definitivt med en gång.

Det finns ingenting i mig, som trots viss upprymdhet över att ha bemästrat utmaningen, känner att det där skulle jag kunna tänka mig att göra om.

Älgen ligger och hunden har kommit fram. När det blivit tyst och stilla kom känslorna, jag hade dödat ett stort djur, skriver Göran Hestner om sitt första vilt.

Men där kan jag å andra sidan känna en viss lagomt dimensionerad präktighet. För där handlade det om en prestation som på ett helt annat sätt fordrade målinriktad planering, men framför allt en utdragen beslutsstyrka över flera timmar att uthärda massiv motvilja och smärta. Att lyckas fullfölja Vasaloppet eller Vikingarännet visar prov på karaktär.

Men alltså inte av att genom ett ögonblicksbeslut ha fällt en älgtjur.

Det visar på sin höjd prov på kapacitet.

Helt naturligt

Det sägs att man inte blir författare av att ha gett ut en bok, utan att det krävs minst två.

Och det kan i mitt fall visa sig bli en andra älg, men inte för att kunna benämna mig som en riktig jägare, utan för att jakt visade sig vara något utomordentligt fascinerande som upplevdes både märkvärdigt men samtidigt helt naturligt.

Göran Hestner