Lämpliga platser för att skapa viltbete är dikesrenar, vägkanter, skogsimpediment, åkerkanter och kraftledningsgator. Lövsly kommer ju av sig självt och det enda man egentligen behöver göra är att ungefär vart tredje–fjärde år gå runt med röjsågen. Det är en enkel, billig och effektiv viltvårdsåtgärd.

Övervuxna bestånd av sälg och vide svarar nästan genast efter röjningen med att börja producera nytt, friskt bete. Kapar man dessutom stammarna en bit upp från marken hamnar det nya lövuppslaget direkt i beteshöjd.

Före växtperioden

Går det skogsbilvägar genom markerna kan mycket åstadkommas bara där. Genom att röja dikesrenarna kan betydande arealer viltbete skapas. Det är efteråt inte svårt att se hur det lövuppslag som kommit efter röjningen vid skogsbilvägen utnyttjats av viltet.

Bästa tiden för beskärning eller röjning är vintern och våren ända fram till växtperiodens början. Gamla sälgar med grövre stammar, som nått långt över beteshöjd, kan med fördel halvfällas. Då fortsätter den liggande stammen att producera skott, så länge den har förbindelse med roten. 

Skapa viltbete

Lövröjning med målet att skapa viltbete har också den fördelen att lövuppslaget kan betas både som grönfoder under sommaren och kvistbete på vintern.

Inte bara för älgen

Det är inte heller bara älgen som betar kvist. Fina kvistbitar och knoppar från lövträd av alla slag ingår också i små mängder i rådjurens vinterföda. Det är särskilt påtagligt i norra Sverige, där rådjuren genom anpassning betar kvist i större omfattning än vad rådjuren i södra Sverige gör.

Det är i allmänhet bara de späda kvisttopparna, årsskotten, som betas av rådjuren, men ibland kan de tugga i sig överraskande grova kvistbitar, upp till tio millimeter. Den ved de därigenom får i sig är praktiskt taget osmältbar, men tycks ändå fylla en viss funktion vid matsmältningen.

Beskärning

Runt en foderplats för rådjur kan det därför vara en god idé att genom exempelvis beskärning av gammalt vide tillgodose djurens behov av kvistar och knoppar.