De senaste åren har Jägareförbundets årsmöten haft att ta ställning till flera motioner som handlat om att utnyttja den stora arealen kraftledningsgator för produktion av mat och skydd för viltet.

Några motionärer har yrkat på att tvinga kraftbolagen att ta större hänsyn till viltet vid röjning. Andra har önskat bereda jakträttshavarna möjlighet att ta över skötseln.

Det senare alternativet har bedömts som den mest framkomliga vägen, men diskussionerna har alltid landat i att det är upp till de lokala jaktvårds­organisationerna att komma överens med nätägarna. Och därvid har det stannat.

Värmland först ut

Nu har just ett sådant avtal tecknats mellan nätägaren ­Ellevio och några markägare inom Värnäs och Ljusnästorps viltvårdsområden i Klarälv­dalen norr om Stöllet i Värmland.

– Det startade med att vi fick ett brev om att kraftledningsgatan ­skulle röjas, säger Håkan Svartvik, som är markägare och ordförande i Värnäs viltvårdsområde.

– I samma veva blev jag uppringd av Mikael Persson, som jagar inom Ljusnästorps viltvårdsområde i rå med oss och som berörs av samma kraftledning. Mikael tyckte inte att vi skulle gå med på att allt viltfoder i kraftledningsgatan skulle röjas ner jäms med marken utan i stället ­försöka att själva ta över skötseln. Det var så det började. Jag ­bearbetade de ­kontakter jag hade och till slut lyckades vi få till ett avtal med Ellevio.

Håkan Svartvik i farten med röjsågen. Genom att toppkapa ungtallarna i kraftledningsgatan skapas ett attraktivt älgbete som drar till sig älgarna. Foto: Boo Westlund

Avtalet, som inte är tecknat med viltvårdsområdet utan med berörda, intresserade markägare, går ut på att dessa får överta skötseln av kraft­ledningsgatan mot att de förbinder sig att inte släppa upp något träd över 2,5 meters höjd.

– Det här är viktigt för oss, fortsätter Håkan Svartvik. Våra marker ligger i ett älgvandringsområde och vi får varje vinter ta emot mängder av älg, som kommer från Lima och ­Malung, ja ända uppifrån Sälen­fjällen. När vandringsälgarna kommer riskerar våra tallungskogar att bli helt nedbetade, eftersom älgarna alltid går dit maten finns.

Kapa i brösthöjd

Försöket med att använda kraft­ledningsgatan för produktion av viltfoder startade egentligen förra gången kraftledningen skulle röjas. Det var för omkring fem år sedan. Nätägaren hette då Fortum.

Markägare ansvarar för röjningen av ledningsgator

– Vi lyckades då förmå nätägaren att kapa alla träd i brösthöjd i stället för att röja ner till svarta jorden, säger Håkan Svartvik.

Det gick hur bra som helst. Röjningen blev till och med billigare för nät­ägaren, när man gjorde på det sättet. Åtgärden fick också en fantastisk effekt genom att kraftledningsgatan drog till sig älg som betade hårt på de kapade ungtallarna.

16 hektar viltfoder

Håkan Svartvik har själv 300 meter kraftledningsgata på sin mark som han ska sköta enligt avtalet, men totalt sett handlar det om fyra kilometer i hela viltvårdsområdet.

– Eftersom kraftledningsgatan är 40 meter bred blir det ­sammanlagt 16 hektar som vi får använda för produktion av viltfoder, säger Håkan Svartvik. Det är inte lite. Men det ­bästa hade ju naturligtvis varit om nätägarna röjt själva på det sätt ­Fortum gjorde, för det avtal vi nu ­ingått har vi verkligen fått tjata oss till.

Det var framlidne professorn Vidar Marcström. Foto: Bernt Karlsson

Att det går utmärkt att skapa ”älg­åkrar” med motorsågens hjälp visad­es genom en forskningsstudie, som genomfördes i slutet av 1970-talet av framlidne Vidar Marcström på Boda viltforskningsstation i Hälsingland.

I normala fall skulle tallarna i en kraftledningsgata ha huggits ner för att inte störa kraftledningen, men i stället anlades där två provytor. På den ena ytan kapades alla träd i en höjd på 1,6–2,0 meter. Någon annan åtgärd utfördes inte. Den andra provytan lämnades helt orörd.

Betade kapade tallar

Följande vinter betades nästan samtliga kapade träd mycket hårt av älg, medan den ytan som lämnades orörd förblev obetad. Ett andra försök med kapning under sommarhalvåret gav liknande resultat.

Kemiska analyser visade att barren på de kapade träden var något större och halten av kolhydrater betydligt högre än i det obetade materialet. Fiberhalten var också lägre i de
betade träden, vars ämnes­omsättning således hade förändrats genom kapningen.