Den tekniska utvecklingen går med rasande fart, vilket märkts både inom forskning, förvaltning och den praktiska jakten. Det är inte utan att man ibland längtar tillbaka till jakthorn och signalskott. Hursomhelst är vi forskare gärna på bollen med nya prylar och tekniska innovationer som gör forskningen effektivare. Med dessa yppar sig trots allt möjligheter, vilket kan främja såväl våra vilda djur som vår egen jakt och säkerhet.

Haren är ett viktigt jaktvilt för många jägare i Sverige, och en angenäm upplevelse för naturintresserade. I skrivande stund (mars) frekventeras fälten runt Uppsala av vårrusiga harar inbegripna i den återkommande parningsdansen och det är under den tiden man brukar se dem som mest. Det är dock långt från alltid som våra harar så tjänstvilligt visar upp sig i öppen dager. Som ordstävet lyder ”ingen vet var haren har sin väg” brukar inte hararna synas så mycket under resten av året.

Två arter

I Sverige har vi två arter av hare; den inhemska skogsharen, som funnits här sedan senaste istiden, och fältharen, den gängligare kusinen från kontinenten, introducerad med framgång i slutet av 1800-talet (första gången med framgång på Ven 1858). Skogsharen påträffas i hela landet, medan fältharen finns främst i söder. Två arter hare är dubbelt så mycket som en, och många gläds åt klappjakterna efter fälthare. Det gör dock inte skogsharen, som trängs undan av fältharen varhelst de båda uppträder tillsammans, troligen på grund av inbördes konkurrens.

Detta är i synnerhet bekymmersamt för den sydliga underarten av skogshare, moharen (kallas även blåhare ibland), som till skillnad från vintervita nordliga skogsharar blir blågrå på vintern. De som haft förmånen att resa till Hallands Väderö eller Hållö utanför Smögen på vintern vet hur den ser ut. Denna unika skogshare håller på att försvinna från Syd- och Mellansverige, och vi vet tyvärr väldigt lite om förloppet.

De metoder vi har för att följa populationsutvecklingen av våra harar och för att förstå detta konkurrensförhållande är minst sagt trubbiga och ändamålssvaga. I synnerhet är det avskjutningsstatistiken via Viltdata som finns att tillgå, och den har två primära svagheter för hararnas vidkommande; dels återspeglar den vad jägarkåren väljer att fälla, dels vad den väljer att rapportera. Många skjuter inte längre skogsharar i södra och mellersta Sverige, och de som överhuvudtaget intresserar sig för jakt på skogshare blir gradvis färre. Det är i allmänhet klövvilt som ’gäller’. Det saknas alltså tillförlitliga metoder att uppskatta populationsutvecklingen, vilket är en brist för viltförvaltningen och ytterst för hararna.

Tre områden

Mot denna bakgrund designade vi en pilotstudie där vi genomförde inventeringar i tre olika områden, som skiljde sig i habitat och hararter. Det första var godset Fiholm i Västmanland vid Mälarens rand, ett utpräglade ”fältharehabitat” där inga skogsharar synts till i ”mannaminne”. Det andra var gården Lisjö som ligger i gränslandet mellan större sammanhängande jordbruksmark och stora skogsområden där båda arterna av hare observerats. Slutligen lade vi en inventeringsruta (en gånger en kilometer) i närheten av SLUs forskningsstation Grimsö mitt i den västmanländska skogen där endast skogshare kan förväntas.

Vid inventeringarna använde vi en värmekikare av modellen Merger LRF XP50 (Yukon Advanced Optics Worldwide, Vilnius, Litauen). Vid regelbundna observationspunkter spanade vi av det kringliggande landskapet runt om med hjälp av värmekikaren (360°). När vi hittade en hare i lega bestämdes avståndet mellan observationspunkt och lega för att beräkna populationstätheten, en metod som kallas ’distance sampling’. Därpå stöttes upp haren ur sin lega för att bestämma art (skogs eller fälthare) bestämdes visuellt, legan fotograferades och ’topsades’ (med bomullstops) för att möjliggöra senare genetiska studier (så kallat miljö-DNA). Samma procedur gällde när vi stötte upp harar längs gångriktning, oförutsett, på det vanliga sättet att stöta hare dagtid.

Bara fältharar

Sammanlagt observerades 29 harar under fem inventeringsrundor på alla försöksområden, alltså 15 inventeringar totalt. Alla dessa var fältharar och observerades på Fiholms (16) eller Lisjös (13) marker. Populationstätheten uppskattades till 8,1 harar/kvadratkilometer på Fiholm och 6,4 harar/kvadratkilometer i Lisjö. Inga harar observerades längs inventeringsrutan i skogen nära Grimsö (men vi såg harspåren i snön!). Av de harar som observerades hittades 19 i sin lega med värmekikaren, och ytterligare fyra sågs med värmekikaren när de redan var ur legan. Vi stötte även tre harar spontant ur legan längs transekten (utan att vi sett dem först med värmekikaren) och tre harar upptäcktes utan värmekikare när de redan lämnat legan (eller ändå var ute och rörde på sig).

Hararna påträffades i olika typer av habitat, såsom fält, åkrar, hagar eller skogsmiljö, och det var ingen statistisk skillnad mellan antal harar som observerades i öppen terräng eller i skogsmiljö. Hararna som hittades i lega med värmekikare befanns sig på alltifrån 12 till 315 meter från observatören. De reste vanligen ur legan på ungefär 20 meter, med ett spann på mellan 0 och 212 meter. Även om vi ibland ”gick tomt’” det vill säga tyckte oss ser harar i legor men att det sedermera visa sig vara annat, så bedömde vi att inlärningskurvan för att hitta harar i lega på detta vis var ganska brant (det gick fort helt enkelt).

Fem gånger fler

Studiens slutsats var att fem gånger fler harar kan hittas i sin lega med värmekikare än utan. Med den kikare vi använde gick det att upptäcka harar i lega på över 300 meter på öppna fält. Vi kunde på detta vis uppskatta populationsstorleken i ett område med större säkerhet än med traditionella inventeringsmetoder. Vi bedömer även att det går att bestämma vilken art det rörde sig om (fält- eller skogshare), i synnerhet om inventeringarna genomförs på vintern då skogshararna bär vit eller blågrå päls. Slutligen är detta ett utmärkt sätt att karaktärisera hur och var hararna har sina legor, hur det beter sig när de stöts ur legan, och inte minst samla om prover för genetiska studier.

Vi anser att denna inventeringsmetod möjliggör för jägare eller jaktlag på egen hand tämligen enkelt och utan att störa nämnvärt (dvs inte skjuta) uppskatta hur många och vilka harar som finns på markerna. Det endas som behövs är en värmekikare och en GPS så att inventeringsrutorna går att upprepa. På så vis kan jägare i Syd- och Mellansverige även få en uppfattning om hur många moharar som finns kvar på markerna. I avvaktan på att förvaltande myndigheter hanterar denna unikt särpräglade underart av skogshare kan denna metod vara ett bra sätt för engagerade jägare och andra naturvänner att ta ansvaret för moharens populationsutveckling i ”egna händer”.

Författarna är tacksamma för hjälp och stöd från engagerade jägare och markägare.

Carl-Gustaf Thulin

Carolin Berndt

Göran Spong

Petter Kjellander