Det lönar sig att lägga ner arbete på att ordna riktiga fångstplatser längs vattendragen och det är lämpligt att göra det på sommaren. Då är allt klart när fångstsäsongen börjar. Även fällorna kan ställas på plats – fast ogillrade – så att minkarna lär sig att passera genom fällan utan att det händer någonting otrevligt.

Förutom minkens egenhet att alltid följa vid sidan av ett naturhinder istället för att passera tvärs över det har minken också en böjelse för att springa på föremål som vilar på vattnet. Till exempel flytande virke, bryggor och spänger. På platser där det är svårt att bygga styr- och ledhinder kan man därför bygga en liten flotte som ankras ut en bit från stranden.

Den som i första hand bedriver minkfångst för att tillvarata skinnet bör låta fångsten anstå till slutet av oktober. Minken har då blivit vacker som det heter. Bäst är pälskvaliteten under senare halvan av november, men skinnet är brukbart ända in i mars.

För den som bedriver minkfångst i viltvårdssyfte börjar fångstsäsongen när minkkullarna börjar splittras upp och ungminkarna ska etablera egna revir. Det sker i slutet av juli eller början av augusti. Ungminkarna färdas då flitigt längs vattendragen.

Senhösten eller förvintern är också en bra fångstperiod. I synnerhet ungminkarna brukar vara lätta att fånga när födotillgången börjar tryta.
Även parningstiden, från slutet av februari till början av april, är en bra Minkens böjelse för att springa på trävirke som ligger i eller intill vatten gör att den kommer att följa spången ut till flotten och passera genom fällan. En fångstplats med instyrning från båda håll. Några gamla bräder fungerar som
ryssjearmar till fällan som är täckt med granris.

Medan honorna är relativt stationära kan minkhanarna vandra långa sträckor och brukar då inte tacka nej till litet vägkost.

Så länge det är barmark är som nämnts obetade genomgångsfällor att föredra. Längre ut på hösten, när sjöar och vattendrag börjar frysa till, får minken bekväma färdvägar längs iskanterna och styr- och ledhinder fungerar inte längre lika bra.

Fångstmannen bör istället utnyttja att födotillgången minskar och locka minken till fällorna med hjälp av bete. Fällor för frontfångst, som alltså bara har ingång, är nu att föredra. De kan vara både betes- och trampgillrade. En betesgillrad fälla utlöses när minken drar i betet som sitter på en beteskrok.

En trampgillrad fälla utlöses när minken på sin väg mot betet längst in i fällan stiger på en trampplatta.

En betesgillrad fälla kan med fördel placeras inbyggd eller ingrävd i strandkanten.

Som bete duger praktiskt taget allt avfall från jakt och fiske. Rens från knipholkar är också bra liksom räkor och kräftor.

Lite fågeldun och äggskal i fällöppningen väcker minkens nyfikenhet.

Det är bra om fällan luktar både mink och mat. Inne i fällan kan man därför placera en sticka eller en bit wettexduk indränkt med något doftmedel. Välsorterade jaktaffärer brukar ha flera sorter att välja på.

Man kan också placera en dragåtel vid fällan eller strö ut finhackade fisk och köttbitar runt omkring. Det gäller bara att få minken att stanna upp och börja undersöka fångstplatsen. Gör den det sitter den också snart i fällan.

Vid vinterfångst är det också viktigt att skydda fällan från snö. Det sker enklast genom att man helt enkelt täcker den med granris eller ställer över en låda försedd med öppningar nertill.
När fångstsäsongen är till ända samlas alla redskap in. Det ökar hållbarheten avsevärt om fällorna förvaras under tak över sommaren.