Jag jagar älg varje år sedan många år tillbaka – både i norra och mellersta Sverige. Trivsam jakt och bra jaktkamrater förgyller detta, men det finns alldeles för många onödiga och rent av farliga vägpass

Tjuren på bilden ovan har jag fotograferat regelbundet i sju år vid det här laget. Han är nio och ett halvt år gammal och sannolikt Östergötlands äldsta frilevande älgtjur. Mr Big, som vi kallar honom, är en fantastisk symbol för vårt projekt Älgvård på Östgötaslätten, och mycket mera värd i skogen än i frysboxen.

Efter fackeltåget 12 november finns vissa saker som snurrar i mitt huvud.
Hur lat är egentligen svensken? Är verkligen tv-soffan så inbjudande mjuk, eller är folk bara rädda för att säga vad de tycker om vargen?

Det är vår demokratiska rättighet att överklaga vargjakten, skriar vargvärnarna frenetiskt. Visst är det sant att det finns en viss rätt att överklaga beslut i en demokrati, men samtidigt finns det inget krav på att det ska göras, vilket värnarkåren tycks ha fått om bakfoten.

Jag ser på Naturskyddsföreningens Facebooksida att Johanna Sandahl, Carolina Klüft och resten av föreningens styrelse önskar avliva nio myter om varg när de hälsar på släkten på landsbygden.

Nya krumbukter i juridikträsket runt vargförvaltningen kan skönjas bakom beslutet att inte tillstyrka skyddsjakt på vargar inom Blybergsreviret i Gävleborg. Där har tre jakthundar dödats under ett knappt år och dessutom har en hund försvarats under en pågående vargattack med stöd av paragraf 28 i jaktförordningen.

Jakten på de legala vapnen som aldrig har använts i brottsliga sammanhang fortsätter och jag som laglig vapenägare ska anses skyldig tills motsatsen bevisats. När jag tog jägarexamen var det tvärtom.

Det främsta argumentet som används av de som vill att vi ska ha frilevande varg är att vi genom att återintroducera varg hjälper till med att rädda en utrotningshotad djurart. Men vargen är mycket långt ifrån att hotas av utrotning.

EU:s förslag till ett nytt vapendirektiv är ett lysande exempel på symbolpolitik, som endast slår mot de laglydiga vapenägarna, sportskyttar såväl som jägare.

Carl-Gustaf Thulin pläderar i debattartikeln Jaga hjortdjur efter brunsten för att jakttiderna för hjortdjur bör flyttas till efter brunsten. Han framför i artikeln några mycket märkliga argument.

Jag har de senaste 20 åren jagat på 1.000 hektar i Västerbergslagen. Under denna långa tid är en skjuten treåring den största iakttagna tjuren. Vi jägare stör det naturliga urval som ska hålla älgstammen vital och anpassningsbar.

Förvaltning är enligt Nationalencyklopedin ”att sköta eller administrera något för någon annans räkning”. Vi förvaltar eller sköter älgstammen på uppdrag av våra beslutsfattare, således efter ett beslut taget i riksdagen. Rent demokratiskt, något vi som majoriteten själva indirekt valt.

Vilka är skyddade från en olycka? Kanske våra folkvalda politiker eller stålmännen på gatan. Vi jägare måste tillsammans arbeta för att underlätta för rörelsehindrade jägare att få tillgång till jakt.

I våras försattes Småländska Vapen i konkurs efter att ha varit verksam i över 90 år. Polisens brister i licenshanteringen angavs vara främsta orsaken.

Jag har lite svårt att förstå den debatt som uppstått om utfodring av vilda djur. Självklart ska vi hjälpa djuren när de har det svårt, och det inkluderar även fåglarna vid fågelbordet.

Missnöjet är stort ute i jägarkåren. Rovdjuren med vargen i spetsen tar död på en tusenårig kultur. För att rädda jakten och landsbygdens värden måste vi agera tillsammans. Endast om vi är många är vi starka.

Jag blir fundersam när jag läser Göran Erikssons påstående att Svenska Jägareförbundet, ska ”gå ut med en synpunkt som är vanlig bland medlemmarna”, det vill säga ”nolltolerans mot vilda vargar”.

Vid Svenska Jägareförbundets årsstämma 2016 gjordes ett uttalande om att förbundet vill ha så få vargar som möjligt. Detta uttalande var inte villkorat på något sätt. Det var inte underförstått att detta gällde bara om gynnsam bevarandestatus, GYBS, uppfylldes eller om riksdagen tyckte på det ena eller andra sättet.

Jag bor i Jämtland tycker det trista med Svenska Jägareförbundet är att man inte går i takt med sina medlemmar.