Från och med årsskiftet råder allmän jakt på kronkalvar och dovkalvar i det närmaste året om. Det är vad den allmänna skyddsjakten på kalv i praktiken innebär.

I förra veckan debatterade riksdagen hur och om förändringar i vapenlagen ska komma åt den kriminella användningen av illegala skjutvapen. Sådana initiativ är lovvärda. Det gäller dock att förslag är genomtänkta och inte skapar problem för dem som vill följa lagen.

En lång rad länder i EU diskuterar en mjuk implementering av EU:s vapendirektiv i den nationella lagstiftningen. Hur det blir i Sverige vet vi inte, men jag hoppas att regeringens vapenutredare Kazimir Åberg följer intentionerna att inte försvåra för legala vapenägare, skriver debattören Pia Clerté.

Det är positivt att frågan om bågjakten drivs framåt av Svenska Jägareförbundet. Nu är det kanske dags att ta upp även armborstjakten som är minst lika effektiv och etiskt försvarbar.

Det finns gott om bevis i form av filmsekvenser på nätet som visar att korrekt placerade pilar med adekvat utrustning är lika effektivt som gevärsskott, om man jämför hjärt- och lungträff med respektive beväpning.

Jag blir beklämd när jag följer debatten kring bågjaktens vara eller inte vara. Det är för mig märkligt att vi jägare som redan utgör ett särintresse och inte är fler än tre procent av befolkningen lägger sådan energi på att sabotera för varandra. 

I debattinlägget Bara halva sanningen om pilbågen förekommer åter stora brister i kunskap om bågjakt. Att ha varit mångårig bågskytt och elittränare av sådan medför inga jaktliga kunskaper.

Jakt med pilbåge är så vitt jag kan förstå detsamma som att slakta genom avblodning utan bedövning. Detta är förbjudet i Sverige. Verkan av ett gevärsskott är annorlunda.

I repliken Jaktspetsen dödar genom sina skärande ytor påstås att slutsatserna i min debattartikel är felaktiga. Jag har varit bågskytt i flera år och var engagerad som tränare på elitnivå, så jag vet en hel del om bågens fördelar och begränsningar.

Jakt med pil och båge är definitivt försvarbart i en modern viltförvaltning. Det finns inget motsatsförhållande mellan jaktvapnen, alla kräver omdöme, kompetens och kunskap för att kunna användas på ett jaktetiskt korrekt sätt.

I insändaren ”Pilbåge emot vår jaktetik” visas inte någon större insikt i den faktiska verkan av vare sig en pil eller en kula som träffar ett vilt. En pilspets fungerar på ett annat sätt än en expanderande kula, men slutresultatet av skottet är likartat om det placeras rätt – djuret dör.

Vi människor har ett ansvar att förvalta den biologiska mångfalden och lämna den vidare till kommande generationer. Samtidigt har vi ett ansvar för trygghet och andra sociala faktorer. Den så kallade Tyresövargen har ett onormalt beteende och bör tas bort.

Begränsad kunskap leder till felaktiga slutsatser. I insändaren Pilbåge emot vår jaktetik behandlar Harald Weidinger en jaktpil som om den vore en kula vilket är helt fel. Kulan dödar genom att expandera och slå sönder bytesdjurets vitala organ. Jaktspetsen dödar genom sina skärande ytor.

Jägareförbundet tar alltid ställning till hur vi anser att jakt och viltförvaltning ska ske i Sverige, så även vad gäller jakten på statens marker i fjällen och det aktuella målet kring Girjas sameby. Vi sätter jakten, jägarna och viltet i främsta rummet och agerar öppet och ansvarfullt för att åstadkomma långsiktiga lösningar.

Jag har med stort intresse läst artikeln om bågjakt i Svensk Jakt, men slutsatsen som dras står i mina ögon emot jaktetiken som man borde följa till fullo.

Debattinlägget ”Rättigheter och skyldigheter är inte lika för alla” innehåller så många felaktigheter och är så missvisande att det inte kan få stå oemotsagt, skriver Jenny Wik Karlsson, förbundsjurist vid Svenska Samernas Riksförbund i en replik.

Det blir allt vanligare att påhittade fakta och ovetenskapliga påståenden bildar underlag för politiska beslut. Argumentationstekniken är viktigare än sakargumenten. Alternativa fakta accepteras förvånansvärt ofta som sanningar. Ett praktexempel på detta är återintroduktionen av varg i Sverige – ”Projekt Varg”.

Varför ska en liten grupp människor på grund av hobbyverksamhet (de flesta av renägarna har faktiskt vanliga arbeten för att kunna betala sina räkningar) få bestämmanderätt över en tredjedel av Sverige?

EU-parlamentet har i veckan röstat för en förändring av EU:s naturvårdslagstiftning, vilket innebär att man vill kunna ändra olika arters skyddsstatus. Det är lovvärt, men man undrar varför samma parlament för drygt ett år sedan röstade emot en modernisering av art- och habitatdirektivet?