Inrikesminister Mikael Dambergs (S) agerande i frågan om vapenmagasin är ett sätt att minska friktionen mellan Miljöpartiet med deras jakthatarideologi och Socialdemokraterna. Detta är en avledande politisk teater.

Politiker pratar fint om urbefolkning, men låter det som är pittoreskt och fint gå under, när samernas renar går åt till att föda rovdjuren. Lika är det för jägarkåren!

I väntan på att älgstammen ska bli mindre måste betesskador i tallungskog förhindras genom att plantorna skyddas. Men det är ett arbete som är långt ifrån gratis.

Diskussionen om antal vargar har pågått under ett antal år i Sverige. Varför tar man inte hänsyn till vad jägarna har att säga, utan endast vad Naturvårdsverket föreslår till riksdag och regering?

Jag har under de senaste åren förvånats allt mer över det sätt som Pajala allmänningsskogar förvaltas, särskilt avseende jakten som säljs ut till högstbjudande.

Miljöpartiet härbärgerar allehanda extremister, till och med på riksnivå. Att konflikten stad kontra land ständigt blir alltmer tydlig är knappast förvånande med Miljöpartiet, partiet som kramar extremister, i regeringsställning.

Regeringspartiet Socialdemokraterna använder ofta uttrycket ordning och reda när de talar om viltvårdsfrågor. Kan det bli ordning och reda när man delegerar dessa frågor till stödpartier med åsikter som bara stöds av under tio procent av svenska folket, varav de allra flesta bor i Sveriges största städer?

Vi har i flera nyhetsartiklar och debattartiklar i Svensk Jakt kunnat läsa om de märkliga turer som varit och pågår i ett antal utredningar om misstänkta grova jaktbrott. Är förklaringen till alla märkligheter vad gäller dessa utredningar att poliserna i NOA tror sig äga hela rättskedjan?

Med fyra älgar per 1.000 hektar i vinterstam riskerar en enda viltolycka att spoliera älgstammen. Med Naturvårdsverkets agerande frågar jag mig om det är någon mening att fortsätta frivilligt arbete i älgskötselområden.

Västmanlandsfallet är inte ett jaktbrottsärende, utan ett motbjudande och oblygt försök att med statens alla maktmedel försöka skrämma och tysta en orädd kritiker av den havererade rovdjurspolitiken. Politikerna i riksdagen måste nu reagera och stoppa förfallet av rättsväsendet. Så här kan det bara inte få lov att fortsätta längre, skriver debattören Björn Törnvall.

Tyvärr kantrar det över i polariserade överdrifter i Svenska Jägareförbundets debattsvar om vår rapport över viltskadornas kostnader i skogen. Synd, eftersom det kunde blivit en viktig diskussion om hur vi som nation ska väga mellan skog och vilt.

Mycket som händer kring vildsvinen är märkligt. Inte minst att de som drabbas av djurens skadeverkningar ska ha betalt av den som erbjuder sig att hjälpa till med att minska problemen.

För att skapa en acceptans för vargförvaltningen krävs en nystart. Moderaterna är av uppfattningen att vargstammen måste minskas ned till 170 stycken, i linje med riksdagens nedre mål, skriver John Widegren som är partiets landsbygdspolitiska talesperson.

Genom vårt avlånga land går tusentals mil kraftledning som inte används till något vettigt utöver eldistributionen. Genom att nyttja marken under ledningarna klokt kan mycket vinnas.

Representanter för Skogsstyrelsen skriver i ett debattinlägg att det inte spelar någon roll att myndigheten inte hållit sig till fakta i sin regeringsrapport. Vi vill hävda att det spelar stor roll. För om samhället inte kan lita på beräkningarna avseende viltets kostnader, hur ska vi då kunna lita på andra beräkningar som myndigheten gör?

Svenska Jägareförbundet riktar häftig kritik mot Skogsstyrelsens rapport till regeringen om viltskadornas kostnader i skogen, främst betesskadorna, och kräver att rapporten dras tillbaka. Det kommer vi inte att göra, skriver tre företrädare för myndigheten.

I ledaren i Svensk Jakt nr 12 skriver chefredaktören att tidningen ”granskar alla de makthavare som på olika sätt påverkar och bestämmer över jakten i Sverige”. Men han har i artikeln glömt bort tidningens uppgift att granska den egna organisationen.

Med ett fokuserat intresse för älgen under 60 år varav 50 år på heltid har jag haft möjlighet att både som viltskådare och jägare följa älgens levnadsförhåll­anden. Då stora förändringar skett både vad avser älgens livsbetingelser och jakten vill jag avsluta min serie Älgens år med några reflektion­er om Sveriges national­vilt.

Jag läser nyheter på svenskjakt.se och finner inte ord för den sorg jag känner efter att en meriterad jämthund blivit lemlästad av varg. Vargar som dödar hundar måste jagas, för att inte lära sin avkomma samma beteende.