fredag 29 mars

Opinion

Jakten i Pajalas allmänningsskogar säljs ut till den som betalar mest och det är sällan ortsbefolkningen, hävdar artikelförfattaren. Foto: Lars-Henrik Andersson

Debatt: ”Jakten i allmänningsskogar ska inte gå till högstbjudande”

Jag har under de senaste åren förvånats allt mer över det sätt som Pajala allmänningsskogar förvaltas, särskilt avseende jakten som säljs ut till högstbjudande.

1977 doktorerade Ingrid Liljenäs vid SLU med avhandlingen Allmänningsskogarna i Norrbottens län och deras betydelse för det enskilda jord- och skogsbruket. I avhandlingen citeras landshövdingen – och som jag förstår det upphovsmannen till Norrbottens allmänningsskogar – H A Widmark. Han beskriver fördelarna med allmänningsskogar med följande rader:

”De sparade kapitaltillgångar, som allmänningen gav kunde användas till utgifter för fattigvård, till jordbruks upphjälpande, till kommunikationernas förbättring samt till andra allmännyttiga företag inom lappmarken, skogen skulle på så sätt bli mer jämnt och rättvist fördelad.”

Efter att ha tagit del av avhandlingen och också pratat med Ingrid Liljenäs har jag blivit allt mer övertygad om att det är tokigt att en allmänningsskogs styrelse säljer ut jakten till högstbjudande, på så sätt att de lokala delägarna mister sin rätt att jaga älg och delvis även småvilt.

 

En tusenlapp

I en artikel i Haparandabladet påstås att den utarrenderade jakten ska generera inkomster till Pajalas lokala handlare och turismentreprenörer.

Vem får egentligen ta del av dessa pengar? Hur mycket får den lilla delägaren för sin jakträtt på drygt 70.000 hektar?

Jag frågade en bekant till mig hur mycket han fick för sitt delägarskap i allmänningsskogarna. Ja, runt en tusenlapp, var svaret.

Jakten i Tornedalen är en kulturell företeelse som för vissa är skälet till att man väljer att leva och verka i den tornedalska glesbygden. Foto: Lars-Henrik Andersson

Är det rimligt att en lokal delägare i Pajala allmänningsskogar får ”runt en tusenlapp” men i realiteten mister sin möjlighet att jaga på 70.000 hektar?

När jag under jakttid och på platser i anslutning till allmänningsskogar ser stora pickups med europeiska jaktentreprenörer, Suvar av påkostad modell och andra markörer för mera bemedlade människor, känner jag mig än mer illa till mods.

Det här är enligt min mening inte okej utifrån det förvaltande uppdraget som en styrelse på en allmänningsskog har.

 

På Blocket

Är det rimligt att dessa jaktmarker ges till högstbjudande för att av arrendatorn säljas vidare svart på Blocket? Det kan inte komma som en överraskning för styrelsen att denna handel finns, trots förbud, och heller inte sker alltför undanskymt. Vad ämnar styrelsen göra för att komma åt detta oskick?

Ett argument som talar för utförsäljningen är att det genereras pengar till delägarna. Jag förstår det, men ställer mig ändå frågan huruvida detta gagnar allmännyttan och de lokala invånarna i Pajala?

 

Jakten betyder mycket

Förutom att räkna kronor och ören måste det tas i beaktande att jakten i Tornedalen är en kulturell företeelse som för vissa är skälet till att man väljer att leva och verka i den tornedalska glesbygden.

Utifrån detta anser jag att den där tusenlappen är en skitsumma i sammanhanget. Återigen, var hamnar pengarna som utförsäljningen genererar?

Som jag ser det landar de summor som faktiskt betyder något, i ett ytterst fåtal individers fickor. Detta var och är inte vad allmänningsskogarna ska finnas till för.

 

Robert Magnström

Skellefteå

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se

Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.

Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.