Ripan är på sätt och vis en kontroversiell fågel. Den skapar debatt.

– Och många är arga. Både här i Sverige men kanske speciellt i Norge. Där rödlistades ripan men togs nyligen bort ur rödlistningen. I Sverige ville regeringen förändra jakttiden. Att ripan väcker känslor skapar ett behov av forskning, berättar Maria Hörnell Willebrand.

För åsikter finns det gott om. Men baseras dessa på känslor eller vetenskap? I frågan om jakttiden på ripa där regeringen först ville korta jakten på vintern men sedan ändrade sig, är ett exempel där beslut inte baserats på forskning och data.

Viktigt vilt för fjällborna

Dalripan och fjällripan har jagats under mycket lång tid av människan och har varit en viktig inkomstkälla för framför allt fjällborna. Både vad gäller mat och pengar. Det är också fågeln som på sätt och vis utgör navet i debatten om fjälljakten och vem som ska få upplåta jakten i fjällvärlden och i slutänden vem som ska få makten över ripjakten.

Ripforskare: Jakt påverkar inte ripstammen

Forskarna har mycket god kännedom om ripan som jaktvilt. Detta eftersom det sedan början av 1960-talet har gjorts ripinventeringar före jaktstart. Dessutom har avskjutningsstatistik samlats in, vilket sett ur en internationell synvinkel, handlar om en unik detaljnivå. Något som har gjort det möjligt för forskarna att kunna göra utvärderingar av jaktens effekter och hur effektiva ripjägare är.

Viktig ripinventering

De som inventerar, företrädesvis jägare med stående fågelhundar, utbildas i linjetaxering, som är den modell som används. Inventeringen följs årligen upp, där både länsstyrelserna och de som inventerar får feedback på kvalitén på genomförda inventeringar.

– Ripinventeringarna är den viktigaste uppföljningen för länsstyrelsen att förvalta ripjakten och är organiserad som ett samarbete mellan frivilliga inventerare, jägare i fågelhundsklubbarna och forskare. Det är mycket få småviltsarter där man får in rapport på närmare 100 procent av det vilt som fälls över så stora ytor som det handlar om när det gäller ripjakt.

Foto: Maria Hörnell Willebrand

Jämfört områden

– Från 1996 och framåt har vi kunnat beräkna hur mycket ripa det finns, hur stor andel av dessa som dör av jakt och vi kan även följa förändringen över tid i områden där jakt är tillåtet och i områden där ingen jakt förekommit, berättar Maria Hörnell Willebrand.

Så sent som i maj i år ville regeringen korta jakttiden på ripa. Länsstyrelsen i Norrbotten skrev i ett av sina remissvar över jakttiderna att ”försiktighetsprincipen ska gälla för arten” och baserade sitt tyckande på den svenska häckfågeltaxeringen ”… som anger entydigt en långsiktig och kraftig minskning av dalripa och arten är klassad som hotad inom EU.”

Försiktig i slutsatserna

Naturvårdsverket konstaterar dock att man bör vara försiktig i slutsatserna av den svenska häckfågeltaxeringen.

– Ser man statistiken från den taxeringen förstår jag att en del är oroliga över ripan. Jag anser dock att vi inte behöver vara oroliga. Vår inventeringsmodell, Distance Sampling med linjeinventering, är specialanpassad för ripa. Det är inte den modell svensk häckfågeltaxering använder sig av, säger Maria Hörnell Willebrand.

Nu ska de båda inventeringsmodellerna jämföras och målet är att om två år komma fram till vilken tidsserie som man ska använda när det gäller förvaltning och förvaltningsbeslut.

Fjällripan i fokus

Samtidigt ska Högskolan i Innlandet i Norge i samarbete med Norsk institut för naturforskning, Svenska Jägareförbundet, Dr. Rolf Brittas och Erik Ringaby titta närmare på fjällripan. En stor del av den forskning på ripa som hittills har bedrivits har varit inriktad mot dalripan. Fjällripprojektet ska bland annat titta på inventeringsmetoder, överlevnad, häckning, habitat och konkurrens mellan dal- och fjällripa.

– Vi har i dag förhållandevis lite kunskap om fjällripan. Fem till tio procent av alla ripor som fälls i Sverige är fjällripor, säger Maria Hörnell Willebrand, men mörkertalet är stort då det är svårt att skilja på arterna.

Det forskarna funderar över är om fjällripan kommer påverkas av klimatförändringarna, när polarområden och alpina miljöer får ett varmare klimat.

Foto: Kjell-Erik Moseid

Jaktens effekter

Dalripan har forskarna rätt bra kunskap om, bland annat genom Lövhögenprojektet i Härjedalen som är världens äldsta inventeringsserie av ripa. Samt de inventeringar som görs genom länsstyrelsen. Där har forskarna kunnat utvärdera effekten dels av forskningsprojekt men också av olika typer av förvaltningsbeslut av länsstyrelserna.

I Storulvån har forskarna tittat på områden där det jagats ripa och kunnat jämföra med områden där ingen jakt bedrivits. Detta för att studera jaktens effekter på rippopulationen.

– Där kunde vi även se var kycklingarna föddes, hur riporna flyttade, när och vad de dog av.

I jagade områden var överlevnaden lägre än i områden där det inte jagades. Jaktdödligheten läggs på den normala dödligheten.

Lägre dödlighet

– Men även om dödligheten var lägre i jagade områden så var det ingen skillnad på hur många fåglar det fanns i det området när man inventerade, jämfört med i områden utan jakt, säger Maria Hörnell Willebrand.

Det låter kanske märkligt, men forskarna hittade svaret på gåtan. Vi återkommer till svaret.

1993 infördes fjälljaktsreformen på drygt 70.000 kvadratkilometer statlig mark. En reform som inte var helt okontroversiell. Ripforskarna fick pengar för att bland att se om jakten hade någon effekt på rippopulationen.

– Vi har sedan dess, i oavbruten följd, haft ripforskningsprojekt. Och självklart har jakten en effekt, men det intressanta är att trots jakt så gick det inte att hitta en mätbar effekt på att det blev färre ripor totalt sett. Vi ville dock ändra frågeställningen från om jakten har effekt på rippopulationen till hur stor effekt jakten har på dalripan, säger Maria Hörnell Willebrand.

Foto: Kjell-Erik Moseid

Kompensation

Den frågeställning forskarna ställdes inför var vilken typ av kompensation det finns för att vi ska kunna fortsätta jaga ripa.

– Det kommer alltid vara mindre ripa i ett jagat område än i ett område där det inte jagas. Frågan är dock hur mycket mindre, hur lång tid den minskningen varar och om det spelar någon roll på populationsnivå.

1994 utsågs tio inventeringsområden i Norrbotten där både dal- och fjällripa inventerades.

1996 började ripa inventeras även i Jämtland i sju områden. Tre av dessa områden är permanentat skyddade och där har det inte jagats sedan 1996.

I Jämtland har man under längre tid än både Västerbotten och Norrbotten samlat in avskjutningsstatisk. Västerbotten började 1998 med inventeringar av både dal- och fjällripa. Nu görs inventeringar i tre områden.

Skjuta 30 procent

Enligt Maria Hörnell Willebrand kan man med god marginal, utifrån de modeller forskarna jobbat med, skjuta 30 procent av rippopulationen i ett område.

I dag är inte alla jaktområden öppna samtidigt. En del områden är stängda på grund av naturvårdshänsyn. I Jämtland finns till och med ett antal permanent stängda områden, där ripjakt alltså inte är tillåtet. Samtidigt har Maria Hörnell Willebrand upptäckt, via sändarförsedda ripor, att det finns en spridningseffekt. Det var då hon kom på svaret på gåtan, varför det inte fanns mindre ripa i jagade områden.

I samband med lövfällningen i månadsskiftet september/oktober splittras dalripkullarna. Hönorna lämnar då tuppen och söker sig från sommarområdet till vinterområdet. Alla unga hönor som fötts i området flyttar också. Det blir en stor omfördelning av ripor i fjället, medelflyttningsavståndet är cirka 11 kilometer. Riporna, både tuppar och hönor, kan dock flytta upp emot tre, fyra mil. Det är alltid hönorna som flyttar längst.

”Det innebär att du måste ha ett enormt stort område om en förvaltningsåtgärd ska ha någon som helst effekt.”
– Maria Hörnell Willebrand

Fjällripor flyttar längre

– Vi har aldrig märkt några dalripor i Norrbotten och där tror vi de kan flytta längre. Fjällriporna flyttar betydligt längre sträckor än dalripan. Det innebär att du måste ha ett enormt stort område om en förvaltningsåtgärd ska ha någon som helst effekt.

Om du ska avlysa jakt i ett område så har det ingen som helst effekt för dalripa om det är mindre än 400 kvadratkilometer, säger Maria Hörnell Willebrand.
Men hur blir det då om det jagas hårt i ett område och många tuppar fälls. Tupparna drar nämligen till sig hönor. Forskarna såg att i ett område runt Stekenjokk där det jagades extremt hårt, så kom det ändå in nya ripor.

– Vi såg att där det sköts mycket tuppar fylldes det på från omkringliggande områden.

Foto: Lars-Henrik Andersson

Saknar betydelse

Maria Hörnell Willebrand menar att jakten saknar betydelse för rippopulationen eftersom det inte jagas överallt, stora områden i fjällen förblir vita fläckar då de flesta ripjägarna inte flyger ut i terrängen och det finns en begränsning på hur långt man kan gå på en dag.

Hur effektiva är vi jägare? Inte särskilt om man ska tro forskarna. Vi jägare blir heller inte bättre med åren och med nya erfarenheter.

– Det är få jägare som skjuter åtta ripor per dag, det handlar om 1-2 procent av jägarna som skjuter full bag limit. Det visar att det inte har någon som helst effekt att ha en begränsande bag limit. I stället handlar det om att i så fall begränsa antalet jägare per område.

Och jägarna har alltså inte blivit bättre, eller effektivare att jaga ripa. Det finns det statistik på.

”Det hade varit ett problem om alla italienare jagat på samma ställe, men det gör de ju inte.”
– Maria Hörnell Willebrand

Jagar i början

De allra flesta jägare jagar de 10-20 första jaktdagarna, det vill säga från 25 augusti och framåt. Enligt avskjutningsstatistiken skjuter svenskarna minst antal ripor, därefter norrmännen och flest ripor skjuter italienska jägare som skjuter fyra gånger fler ripor än en svensk jägare.

– Det hade varit ett problem om alla italienare jagat på samma ställe, men det gör de ju inte, enligt Maria Hörnell Willebrand och berättar att variationen mellan hur mycket man skjuter per dag varierar väldigt lite över åren.

– Rippopulationen varierar mycket mer. Om det är mycket ripa borde jägarna skjuta mer, men det gör de inte. Rippopulationen måste öka tio gånger för att en medeljägare ska skjuta en ripa till per dag. Att avskjutningen inte skiljer sig åt när det är goda respektive dåliga ripår gör att jakttrycket kan bli förhållandevis högt när det är ett dåligt ripår. Men det regleras genom att man sänker antalet jaktmandagar när det är lite ripa. Vi har också tittat på om det är någon skillnad om man jagar i ett område där det jagats några dagar tidigare. Det är ingen skillnad, säger Maria Hörnell Willebrand.

Stora områden utan jakt

Hon påpekar återigen:

– Det är stora områden som det inte jagas i överhuvudtaget, och då behöver inte jakten begränsas. Ett jaktstopp har ingen effekt. Det spelar ingen roll om du stänger ett helt län, det blir inte mer ripa där än i ett område som inte är stängt.

2009 var ett år med lite ripa och dålig föryngring i hela Sverige och länsstyrelsen i Jämtland beslöt att stänga för jakt.

– Detta gjorde det möjligt för oss att jämföra hur riptillgången i Jämtland utvecklades till 2010 jämfört med Västerbotten där det var lika lite ripa, men tillåtet att jaga. Tillväxten i Jämtland 2009–2010 var inte större än i Västerbotten, och ger inget starkt stöd till att total fredning skulle ha en effekt. En stor del av den normala minskning är predation och mellan tummen och pekfingret så är dödligheten kring 40-50 procent utan jakt. Ibland mindre men ofta mer.

Foto: Lars-Henrik Andersson

Tar hål på myter

Maria Hörnell Willebrand tar också hål på några myter, som att ripkycklingarna inte är färdigutvecklade vid jaktstarten den 25 augusti.
Hon konstaterar också att predationen och dödligheten är väldigt låg under vintern.

Och vädret spelar inte så stor roll vad gäller överlevnaden för kycklingarna.

– Ena året kan det i princip vara hundra procent dödlighet bland kycklingar och ett annat år endast fem procents dödlighet, det gör en enorm skillnad vad gäller antal ripor som man hittar på hösten. Men det handlar inte om att det är kallt, regnar eller är ont om insekter.

Väderlekens påverkan

– I Lövhögenprojektet kunde man vid ett enda tillfälle se att vädret påverkade, det var när det snöade på midsommar och snön låg kvar en vecka.

Mindre än en procent av alla ripor dör av mänsklig påverkan såsom snarning.

– Av alla ripor som jag har varit med och märkt under alla dessa år har ingen ripa dött av att ha flugit i en elledning eller ett stängsel.
Maria Hörnell Willebrand menar att utifrån forskningen så finns tydliga bevis på att det under ett år med få smågnagare leder till färre rovdjur. Rovdjuren kan inte få en massa ungar genom att bara leva på markhäckande fåglar, som ripan. Rippopulationens storlek följer gnagarcyklerna relativt tydligt i södra delen av fjällkedjan men mindre tydligt i norr.

Foto: Kjell-Erik Moseid

– När smågnagarstammen kraschar, och om det sker sent, på vårvintern, då har rovdjuren i princip bara markhäckande fåglar kvar som föda.
I Jämtland är det tre till fyra år mellan bra ripår och i Norrbotten 10-12 år men då blir det å andras sidan riktigt gott om ripa.

30 procent

Forskarna har kommit fram till att en beskattning under 30 procent kan anses långsiktigt hållbart.

– Våra resultat visar att det motsvarar cirka tre ackumulerade jaktmandagar per kvadratkilometer, en jaktmandag är lika med en jägare som jagar en dag på en kvadratkilometer. När det är mindre än fem till sex ripor per kvadratkilometer, är det vanligt att länsstyrelserna sänker antalet jaktmandagar till en eller två, säger Maria Hörnell Willebrand som avslutar genom att konstatera:

– Med den osäkerhet som finns när det gäller grundläggande mekanismer kring ripornas populationsdynamik och att särskilja jakt från det betydligt högre predationstrycket, torde det vara svårt, om inte omöjligt, att tro att det går att styra populationsutvecklingen genom jakt.