Vi tar turbåten från Yttre Park till Stenshamn och Utlängan som ligger så långt ut i Blekinges östra skärgård man kan komma. Utanför finns bara Utklippan, och missar man Bornholm är det Polens och Tysklands kuster som väntar.

Vid påstigningen möter jag Arne Hjalmarsson och hans son Jonas Fränne. Arne är född och uppvuxen på Stenshamn och har sjöfågeljakten i blodet. Jonas har följt i hans spår. Och den tredje generationen knackar på dörren. Äldsta barnbarnet Harald har redan skjutit sina första fåglar.

”Det vore mycket tråkigt om jag blir den siste i min släkt som får uppleva den fantastiska jakten på ejder”
Jonas Fränne

– Vi är skärgårdsbor sedan flera generationer. Sjöfågeljakten är viktig för oss, men än mer betydde den för skärgårdsborna som levde av fiske och jakt. Det vore mycket tråkigt om jag blir den siste i min släkt som får uppleva den fantastiska jakten på ejder, säger Jonas.

En krympande jaktform

Så snart vi kommit ner i kajutan börjar Arne berätta om skärgårdslivet som det var förr, och som det är nu. Om fåglarna och om jakten.

– På 50-talet när jag var barn bodde 50 fiskare med familjer på de yttre öarna, nu är ett bara ett fåtal fastboende kvar. Jakten på sjöfågel har alltid varit viktig för skärgårdsborna. Vid linjejakten kunde det vara 30–40 båtar på linjan. Idag är det nästan ingen. I bästa fall kan vi komma ut två-tre båtar vid något tillfälle. Men det den representerar kan inte överskattas.

Jonas Fränne längtar till hösten, tills när ejdersträcken ringlar över havet. Men jakten är hotad. Kanske är han den sista generationen skärgårdsbor som får jaga sjöfågel på linjan. Foto: Jan Henricson

Linjejakten är en jaktform speciell för östra delen av Blekinge skärgård och Smålandskusten, upp genom Kalmar sund. Jakten bedrivs från låga jaktkanoter ute till havs, under de sträckande fåglarna.

Naturvårdsverket vill freda flera fåglar från jakt

Av de jaktbara dykänderna är det enligt Arne Hjalmarsson ejder, alfågel och sjöorre som kan jagas från båt. Övriga dykänder och simänder håller sig inte längs vattenytan när de närmar sig en båt, utan tar höjd och stiger utom skotthåll.

– Visst väjer också ejdern för jägarna, men inte så mycket. Det är därför det var så effektivt med många båtar. När ejdersträcket svängde undan för en båt kom det närmre en annan där jägaren kom till skott.

Två generationer sjöfågeljägare. Arne Hjalmarsson och Jonas Fränne slår vakt om den urgamla linjejakten på ejder. Och de vill gärna lämna traditionen vidare till Jonas barn. Foto: Jan Henricson

Jakten ställer stora krav på kunskap och omdöme. Jonas Fränne berättar om jaktkanoter som kantrat och till och med om oerfarna jägare som drunknat när de vänt kanoten fel mot vällande sjö.

– Samtidigt är det en alldeles fantastisk jakt när den är som bäst. En total naturupplevelse, kan man säga.

Ett utspätt sträck

Att Arne Hjalmarsson har koll på sjöfåglar i allmänhet och ejdern i synnerhet råder det ingen tvekan om. Han berättar om vårsträcket som när det kulminerade under en dag i första hälften av april kunde innebära att 60.000–70.000 fåglar sträckte norrut.

– Det mildare klimatet har gjort att sträcket numera är utdraget över en längre period, vilket minskar koncentrationen.

Höststräcket börjar tidigt, redan i slutet av maj med hanfåglar som flyger söderut innan ruggningen. Efter det kommer ådorna som misslyckats med häckningen, eller som överlämnat ungarna i annan honas vård. Arne bedömer att ungefär 20 procent av fåglarna alltså sträcker utanför jakttid.

– Där ser vi en påtaglig minskning av antalet honor. Den skeva könsfördelningen i ejderpopulationen är tydlig.

Arne Hjalmarsson som är uppvuxen på Stenshamn och med linjejakten har skjutit några ejdrar. Foto: Ulf Lindroth

I mitten av september börjar fåglarna som ruggat i Östersjön att flyga mot övervintringsplatserna i de danska sunden, i engelska flodmynningar och längs den holländska kusten.

– Det sträcket, som kulminerar i månadsskiftet september–oktober, består nästan uteslutande av hanar, med inslag av årsungar.
Efter det, från andra veckan i oktober, sträcker fullt utfärgade hanar tillsammans med de honor som är kvar. Sträcket är som mest intensivt vid högtryck med nordliga vindar.

– Det pågår i två–tre veckor under den tid då vädret är som sämst. Dessa fåglar är sällan utsatta för jakt. I början på november är ejderjakten över, även om det kan finnas en och annan ungfågel kvar, säger Arne.

”Sträcket är som mest intensivt vid högtryck med nordliga vindar.”

Arne Hjalmarsson

Han avbryter sin berättelse för att peka åt Kuggaskär, ett lågt skär med berg i dagen och sparsam växtlighet. Här häckar ett 50-tal ådor om vårarna, det största beståndet i Karlskronas östra skärgård.

Om styrbord lättar ett halvdussin alfåglar. Alfågeln hade tidigare mycket stor betydelse för skärgårdsborna, men jakten har i stort sett upphört i Sverige. De senaste åren rapporteras något tiotal fällda fåglar i Jägareförbundets avskjutningsstatistik.

Sjunkande siffror

Jägarna här ute är förstås väl medvetna om att ejdern har minskat i antal.

I början på 70-talet uppskattades det svenska beståndet till 200.000 par. Sedan ökade ejdern för att vid millennieskiftet uppgå till 315.000 par, allt enligt boken Fåglarna i Sverige 2012.

Efter det har ejdern minskat i antal. Samma år som boken kom ut beräknades populationen till 150.000 par.

Lars-Gunnar Lundquist, skicklig ornitolog, vill inte blanda sig i jaktpolitiken, men konstaterar att den svenska jakten inte påverkar ejderns numerär. Foto: Jan Henricson

– Klart är att ejdern gått tillbaka mycket, men jag tycker mig sedan några år ha sett att minskningen stannat av.

Orden är Lars-Gunnar Lundquist, känd ornitolog som vet praktiskt taget allt om fåglarna i den yttre skärgården, både de vanliga och de rarare arterna.

”Klart är att ejdern gått tillbaka mycket, men jag tycker mig sedan några år ha sett att minskningen stannat av.”

Lars-Gunnar Lundquist

Medan Jonas och Arne – passande nog – lagar pytt i panna på ejder (som för övrigt smakar alldeles förträffligt), utbryter en intensiv diskussion i Arnes kök på Stenshamn, dit Lars-Gunnar och fiskaren och skärgårdsbonden Roland Carlsson har anslutit.

Ingen kan säga säkert vad ejderns tillbakagång beror på. Tiaminsbrist är en teori, för få och små blåmusslor en annan, ett hårt predationstryck på häckade ådor en tredje, oljeutsläpp en fjärde.

Roland Carlsson är en av få bosatta på Utlängan. Här bedriver han fiske och fårskötsel. Foto: Jan Henricson

Ytterligare en anledning kan vara bifångst vid nätfiske, som enligt uppgifter i en forskningsrapport från 2012 kan uppgå till 200.000 fåglar av olika arter. Nätfisket med drivgarn efter torsk och lax är emellertid idag förbjudet inom EU i Östersjön, vilket borde vara gynnsamt för fåglarna.

I Danmark fälls 25.000 ejdrar

Sannolikt handlar det om en kombination av många orsaker.

Varken Lars-Gunnar eller Roland jagar, och de vill strängt taget inte blanda sig i jaktdebatten, men en sak är de eniga om:

Den lilla jakt som bedrivs i Sverige idag har ingen betydelse för ejdern.

Fräsande skum

– Det gör det extra sorgligt och upprörande. Varför ska man förbjuda en jaktform som betyder mycket för oss i skärgården, men som inte påverkar fåglarna på något sätt, säger Arne Hjalmarsson när vi fram på eftermiddagen har tagit oss till sydspetsen på Utlängan.

Han pekar ut grundet Klotet, riktmärket för linjejakten varifrån båtarna radade upp sig vid tiden då det begav sig. I tubkikaren syns hur vågorna bryter till fräsande vitt skum mot stenarna. Idag är vädergudarna på bra humör. Men det är inte svårt att förstå utmaningen i att vara där ute i en liten jaktkanot när sjön går högre.

”Varför ska man förbjuda en jaktform som betyder mycket för oss i skärgården, men som inte påverkar fåglarna på något sätt?”

Arne Hjalmarsson

– Naturvårdsverket motiverar ju heller inte jaktförbudet med ejderns tillbakagång. Man säger att det finns direktiv som kräver en förvaltningsplan för ejder, men att man inte har resurser att upprätta en sådan. Det duger inte, man får se till att göra en plan så att vi får behålla vår jakt, säger Jonas.

”Det duger inte, man får se till att göra en plan så att vi får behålla vår jakt.”

Jonas Fränne

Far och son, jägarna Hjalmarsson och Fränne, menar också att verket är inkonsekventa i sitt resonemang. Samtidigt som ejdern ska strykas som jaktbar art förbjuds också jakten på gråtrut. En fågel som genom omfattande predation på ejderns ägg och ungar verkligen påverkar beståndet.

– Jägarnas närvaro är också en garant för annan viltvård, som minkjakt. Minken är ett allvarligt hot mot de markhäckande fåglarna på öarna, säger Jonas som när han var på Utlängan för några veckor sedan tog bort en av dessa skärgårdens marodörer.

Arne och Jonas är allvarligt bekymrade över framtiden i skärgården. Fisket har av olika anledningar begränsats. Nu föreslås en stor inskränkning i jakten. Om ejderjakten förbjuds bedömer de att det blir svårt att få den tillbaka.

”Om inte Naturvårdsverket förstår värdet av att behålla denna urgamla kulturyttring får vi ställa vårt hopp till att regeringen gör det.”

Arne Hjalmarsson

Om Naturvårdsverket inte kan sätta en förvaltningsplan i verket omedelbart, borde det gå att behålla ejderjakten i sin nuvarande form tills en sådan är på plats.

– Ett annat alternativ är att vi gör som danskarna och bara har jakt på gudingar. Det kan vara ett sätt för att vi ska få behålla vår jakt. Om inte Naturvårdsverket förstår värdet av att behålla denna urgamla kulturyttring får vi ställa vårt hopp till att regeringen gör det, säger Arne Hjalmarsson.