I en rapport från Skogforsk konstateras att älgtätheten påverkar betesskadorna mer än mängden tall i ungskogen, men att skadorna varierar beroende på fodertillgång, snödjup och andra hjortdjur. Det i sin tur försvårar jämförelser mellan områden.

– Det saknas stöd för tolkningen att det skulle vara mer effektivt att öka mängden tall än att sänka älgstammen för att reglera betesskadenivåerna, säger Märtha Wallgren, forskare vid Skogforsk.

Hon fortsätter:

– Det vi kommit fram till när det gäller betesskador är att både mängden tall och mängden älg spelar roll. Det sägs också att trots att älgstammen gått ner så har det inte resulterat i minskade betesskador. Det finns dock områden där vi kan se att minskad älgstam medfört färre betesskador. Det är på länsnivå vi hittills har sett den här önskvärda utvecklingen.

Se över längre tid

Märtha Wallgren tar Västra Götaland som ett exempel på ett län där en minskad älgstam också resulterat i minskat antal betesskador.

– Där har vi också sett positiva effekter på rönn, asp, sälg och ek. Det har hänt saker, men vi konstaterar samtidigt att det finns en stor variation mellan områden. Därför är det viktigt att titta på ett område över en längre tid för att kunna se mönster.

Märtha Wallgren påpekar att det därför behövs kompletterande data i många områden.

– Det kan behövas ännu större förändringar i mängden älg eller mängden tall, eller både och. Vi kanske behöver låta det gå mer tid för att se förändringar, exempelvis kan växtlighet behöva tid för att återhämta sig.

Saknar komplett underlag

Med andra ord saknas det fortfarande ett heltäckande och komplett underlag för att dra några långtgående slutsatser vad gäller sambandet mellan älgtäthet och mängden tall.

För att belysa relationerna mellan betesskador, älg- och talltäthet använde Skogforsk 718 observationer av betesskador från älgbetesinventering, Äbin, för alla Sveriges älgförvaltningsområden under åren 2015–2024, med rumsligt matchade uppskattningar av älgtätheter.

Resultaten visar att det sedan 2015 har skett förändringar; minskade betesskador som en följd av en minskning i älgtäthet och en ökning av mängden tall.

– Det händer faktiskt någonting, även om det inte går att visa på alla ställen.

I norra Sverige har älgstammen sänkts men där syns inte någon nämnvärd nedgång vad gäller betesskador på tall.

– Det kan finnas många orsaker som ligger bakom detta: bärriset är täckt av snö under en stor del av året. Snön har en stor påverkan. Den täcker inte bara alternativt foder utan påverkar även älgens rörelsemönster. Exempelvis kan snödjupet göra att älgarna, för att spara energi, ställer sig i en talllungskog för att där finns stora volymer av grön biomassa, säger Märtha Wallgren.

Mäter inte sidoskott

Men hur det påverkar skadenivåerna är inte självklart eftersom Äbin mäter toppskottsbetning och tar inte hänsyn till sidoskottsbetning. Om älgar blir stillastående i tallungskogar tenderar betestrycket att bli koncentrerat till ett specifikt område och då kan nivåerna på betesskadorna totalt sett blir lägre, resonerar Skogforsk. 

Å andra sidan nyttjar älgarna då inte foderutbudet i hela landskapet, vilket i stället kan öka skadenivåerna i tallungskogen.

Märtha Wallgren menar också att det förmodligen behövs mer tid och forskning för att gå på djupet i frågan varför inte betesskadorna minskar i norr trots att älgstammen gått ner.

Andra faktorer är bland annat älgarnas vandringsmönster och geografiska strukturer. 

– För att få fram statistiskt säkrare uppskattningar av den effekt älg- respektive talltäthet har på betesskador behövs inte bara mer data för rumslig och mellanårsvariation i Äbin. Vi behöver också data inom ett större intervall av älgtätheter än vi har i dag, eftersom detta gör det lättare att statistiskt skatta älgeffekten trots inflytandet av andra påverkansfaktorer. Framtidens forskning handlar mycket om att vi måste bli bättre på att förstå de större sammanhangen, säger Märtha Wallgren.

Fokus på betesskador

Hon betonar att resultaten i Skogforsk-rapporten tydliggör att de huvudsakliga åtgärderna för att minska betesskador kan fokusera på både antalet djur och mängden foder.

Så här sa viltforskaren Fredrik Widemo vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i en intervju med Svensk Jakt i maj i år:

– Målsättningen i förvaltningen är att vi inte ska ha mer än fem procent årlig skada. Vi ska dessutom ha 85 procent oskadade tallar. Målsättningen på sikt är 70 procent oskadade stammar vid fem meters höjd. Det finns bara ett älgförvaltningsområde i Sverige som uppfyller dagens målsättning. Det är problematiskt, att det i praktiken inte är något område som når målet. Vi är inte ens i närheten att nå målet trots att vi sänkt älgstammen med 30 procent sedan 2015.

Antal stammar

Vidare berättade Widemo:

– Vi försöker nu att inte stirra oss blinda på andelen skadad tall utan i stället fokusera på antalet stammar, om de är skadade eller inte. I genomsnitt i ett älgförvaltningsområde i Sverige ligger man på i genomsnitt 1 800 oskadade barrstammar per hektar. Ser vi till antalet skadade barrstammar är det inte jättehögt, och det är ju det som är intressant för skogsägaren. Det vi vill ta reda på är hur stor begränsningen blir för skogsägaren med de skador som finns.

SLU ska nu utvärdera om det är möjligt att nå målen när det gäller hur stora betesskadorna får vara på skogen. SLU ska titta på om målen är relevanta.

Uppdraget ska redovisas senast i mars 2025 i form av en rapport till Naturvårdsverket.