Om allt går som tänkt och inget oförutsett inträffar kan Sverige friförklaras från afrikansk svinpest, ASF, redan i höst. Att bli av med den fruktade sjukdomen på ett år är rekordsnabbt. På andra platser i Europa där man lyckats bekämpa svinpesten har det gått två år innan friförklaring.

De lokala jägarna i Fagersta har spelat en avgörande roll för det lyckade resultatet. I samarbete med Svenska Jägareförbundet och myndigheterna SVA och Jordbruksverket har de inte skytt några ansträngningar för att få bort sjukdomen från sina skogar.

Per Granström, Victor Magnusson och Kjell Granqvist jagar i Hyppenbennings jaktlag på 2 500 hektar av Sveaskogs marker, alldeles intill Fagersta i Västmanland. Det är på deras jaktmarker den omtalade soptippen finns, där vildsvinen obekymrade letade mat natt efter natt och där sannolikt det första vildsvinet smittades av någon kastad charkuterivara.

Svensk Jakt träffar jägarna, som tillsammans med jaktvårdskonsulent Lars Björk berättar om året som varit. Hur de tänkte och reagerade när de fick besked om att den fruktade sjukdomen afrikansk svinpest fanns bland deras vildsvin.

Vinglande vildsvin

De stadsnära markerna är populära strövområden för motionärer och skogsflanörer. Många rider också i området. Det var genom rapporter från allmänheten som jägarna först fick information om att det observerats vildsvin som vinglat omkring, som inte uppträtt som de borde göra.

Jägarna hade förstås hört talas om afrikansk svinpest, men det var inget de tänkte på då, när de tog prover från ett ruttnande kadaver som skickades till SVA för analys.

– Vi kände till ASF, men det var ju inget som skulle finnas i Fagersta. Om det skulle komma till Sverige var det ju längs vägarna som leder från färjeterminalerna i Karlskrona och Ystad.

Slog med huvudet

Under tiden som SVA analyserade de inskickade proverna kom fler rapporter om att något inte var som det skulle bland vildsvinen intill tätorten. Då laboratoriet ville ha ytterligare material sköts också en kulting (som senare visade sig inte bära på smittan).

Per Granström.

– Vi tänkte att det kunde handla om att vildsvinen ätit mycket fallfrukt. Att de blivit lite vingliga så där som älgar kan bli när de förätit sig på äpplen, säger Per Granström som några dagar senare fick ta hand om ett sjukt vildsvin.

– Vi hittade det i diket intill vägen mot skjutbanan. Det låg och slog med huvudet och kunde avlivas snabbt tack vare att två jägare som var på väg från jaktskyttebanan stannade till när de såg oss.

En bomb

Den 6 september slog så bomben ner. Provsvaren visade att afrikansk svinpest grasserade i skogarna utanför Fagersta.

– Jag hade precis kommit från jobbet när jag fick beskedet. Den kvällen satt jag i telefon mellan klockan fyra och tio. Man kan säga att det var hysteriskt den första veckan, säger Per Granström som bland annat fick uppdraget att fungera som jaktlagets mediakontakt, då intresset för det inträffade var enormt från så gott som samtliga svenska medier.

Sedan gick det snabbt. Redan kommande helg organiserades det första sökandet efter kadaver. Informationsmöten med hundratals jägare hölls, som efter det strömmade till asfaltsplanen utanför Folkets hus där Jägareförbundet tillsammans med SVA upprättat en sambandscentral.

Ett samarbete

Västmanlands jaktvårdskonsulent Lars Björk har arbetat med utbrottet av ASF från början. Genom samarbetet med jaktledarna var det möjligt att organisera sökandet med många deltagande jägare, som blev allt effektivare i takt med att de digitala karttjänsterna utvecklades.

– Vi har haft stor nytta av Wehunt, även om det var en del problem inledningsvis när 500 jägare skulle koppla upp sig samtidigt för att lägga in uppgifter om vilka områden som var genomsökta och vilka fynd som gjorts, berättar han.

Bra och nödvändigt

Innan de skickades ut i skogarna utbildades jägarna i biosäkerhet. I början var det också de som tog prover från hittade kadaver, men man kom snart fram till att det var en omöjlig uppgift.

Kjell Granqvist.

– Det är svårt att beskriva, men du kan själv tänka dig hur det är att börja skära i en vildsvinskropp som legat i högsommarvärme någon vecka. Det var bra och nödvändigt att SVA tog ansvaret för provtagningen, säger Kjell Granqvist.

Sökandet efter kadaver var för övrigt besvärligt nog. I 20–25 graders värme, i svärmar av mygg och knott, letade jägarna igenom de mest täta och otillgängliga delarna av sina jaktmarker. Och så stanken uppe på det, när kadaver hittades.

En livsstil försvann

Samtidigt som det praktiska arbetet pågick, måste jägarna hantera förlusten av sin jakt, sin livsstil. Den smittade zonen omfattade 100 000 hektar. Förhoppningen var att smittan inte skulle spridas utanför det som snart kom att betraktas som ett kärnområde, men det stod omgående klart att för Hyppenbennings jaktlag och andra inom kärnområdet var vildsvinsjakten ett minne blott för många år framåt.

– Det fanns en tomhet, en overklig känsla. Skulle vi inte kunna jaga, inte släppa våra hundar. Många blev rätt bleka när de tog in vad sjukdomsutbrottet innebar. För mig var det nästan värre än coviden, för då kunde vi ju vara i skogen, säger jaktledaren Victor Magnusson.

Och efterdyningarna kommer att märkas länge. Sedan ett tiotal år har vildsvinsjakten varit huvudsaken i Hyppenbenning, med en avskjutning på ett 50-tal djur per år.

– Många av oss har inrättat sin jakt efter det, bland annat med hundarna. Det är ett hårt slag, för det lär dröja innan vildsvinen återkommer även om de finns i friska bestånd inte så långt härifrån, säger Victor Magnusson.

Inget alternativ

Vad var det då som gjorde att jägarna tog ett sådant stort ansvar, att de inte bara gav upp och lät myndigheterna sköta saken? För det hade ju varit enklare att borra ner huvudet i sanden.

– För oss var det inget alternativ. Vi ville ha bort smittan från våra skogar. För vår egen skull naturligtvis, men vi ville också hindra den från att spridas vidare. Det var bara att köra på, svarar de tre jägarna.

Att Jägareförbundet var på plats redan från början beskriver de som avgörande för deras engagemang. Man hade aldrig fått med sig jägarna om någon myndighet hade försökt organisera dem.

– Nej, det hade inte fungerat, konstaterar Kjell Granqvist.

Ideellt engagemang

Efter några dagar blev det klart med att Jordbruksverket betalade ersättning för de som deltog i sökinsatserna. Bra, konstaterar jägarna, och sannolikt nödvändigt på sikt, men det var inte avgörande för de första veckornas intensiva insatser då engagemanget för viltet och jakten var det som betydde något.

För Lars Björk har det hela tiden varit självklart att de lokala jägarna skulle ha en huvudroll i bekämpningen av ASF. De erbjudanden som inledningsvis kom från andra organisationer tackade han nej till.

Lars Björk.

– Vi var tillräckligt många och hade organisationen som krävdes för att klara uppdraget. Dessutom ville vi veta vilka som rörde sig i skogarna. I början fick vi hot om aktioner från jaktsabotörer, och det hade varit förödande om sådana hade nästlat sig in, säger Lars Björk.

Varmt i hjärtat

De lokala jägarna har dragit det tyngsta lasset i bekämpningsarbetet. Både under de kadaversök som genomförts i kärnområdet på 13 000 hektar vid tre tillfällen och i den större zonen vid ett tillfälle.

Men det har också kommit tillresta jägare långväga ifrån för att göra en insats. Något som uppskattas av Fagerstajägarna.

– Det kändes varmt i hjärtat när jägare kom från andra delar av landet för att hjälpa oss. Några kom varenda dag i veckor trots att de hade långt att åka.

Totalt har 900 jägare gått utbildningen i biosäkerhet. Helgen den 16­–17 september deltog 500 jägare i sökandet efter kadaver. Det säger en hel del om kårens engagemang, om viljan att bli av med den här sjukdomen.

Det har även varit lokala jägare som tagit ansvar för den avslutande jakten.

– I de planer som upprättats innan utbrottet hette det att ett kärnområde skulle stängas av, där vildsvinen skulle dö av sjukdomen. Men vi såg snart att det inte var en bra plan, och övertalade därför myndigheterna att i stället skjuta bort dem, säger Lars Björk.

Klarade uppgiften

För honom har det aldrig varit tal om annat än att de lokala jägarna skulle klara uppgiften. Några specialutbildade, tillresta, jägare var inget Lars Björk förordade.

– På andra håll i Europa har inte de lokala jägarna engagerats. I stället har man försökt med hemvärn och andra organisationer. Vi har uppmärksammats av bland annat EU för vårt sätt att arbeta och kanske kan vi inspirera andra länder till hur de ska agera om de får in smittan.

Långt stängsel

Efter att det sju mil långa stängslet var på plats, det som tillsammans med viltstängsel utmed riksvägar samt sjöbarriärer stänger av kärnområdet, inleddes en total övervakning av återstående vildsvin, samtidigt som man började jaga.

I samband med det anställde Jägareförbundet Victor Magnusson och Kjell Granqvist på en gemensam heltid för att sköta kameror, åtlar och utfodringsplatser som inrättades för att vildsvinen skulle stanna kvar och känna sig trygga.

Det är också de som organiserat och deltagit i jakterna och som skött om och vittjat fällorna som använts.

Victor Magnusson.

– Jag vill säga att det utan fällorna hade varit mycket svårt att få bort alla vildsvin, säger Victor Magnusson. Vi har också haft stor nytta av spårsnön som faktiskt låg hela vintern, från november till slutet av mars, när vi spårat fram vildsvin till förhållsskyttar.

Enligt reglerna

Experterna på SVA har konstaterat att det färska kadaver som hittades den 26 september, är det sista som dött av afrikansk svinpest i området. Totalt har man fått positiva provsvar från 70 kadaver.

Sedan jakten inleddes i kärnområdet har 56 vildsvin skjutits eller fällfångats. Alla har behandlats enligt smittskyddsreglerna, med särskild kadaverpatrull som tagit nödvändiga prover för att sedan destruera kropparna i en förbränningsanläggning som Jordbruksverket upprättat i Fagersta.

Några vildsvin har varit svåra att komma åt då de inte gått på foderplatser och åtlar, men tack vare spårsnön kunde man i mars skjuta det sista vildsvinet.

Fortsatt arbete

Efter det har övervakningen fortsatt. För tillfället finns det 85 kameror uppsatta i och utanför kärnområdet. Att det inte finns några vildsvin kvar i kärnområdet är Per Granström, Victor Magnusson, Kjell Granqvist och Lars Björk övertygade om, så huvudsaken nu är att det inte kommer in några nya.

– Vi har till och med skjutit ett vildsvin som uppehöll sig vid en plats där det skulle kunna ta sig in i området. Det finns några sådana ställen som vi har extra bevakning på.

Så arbetet fortsätter fram mot friförklaringen lite senare i höst. Då blir det väl fest för att fira, eller?

– Nja, svarar jägarna. Det har vi inte direkt tänkt på.

I stället beskriver de en känsla av lättnad. Och en stolthet för att de klarade av jobbet.

– Många lokala och också tillresta jägare har varit engagerade och lagt ner ett enormt arbete under svåra förhållanden. Alla kan vara stolta och känna att de varit delaktiga i att vi lyckades med den här uppgiften, säger Lars Björk och Kjell Granqvist fyller i:

– Vi har i Fagersta visat att jägarna är att räkna med när det blir allvar. Vi har lärt oss mycket under det här året, och de kunskaperna blir bra att ha när den afrikanska svinpesten slår till nästa gång. För det kommer den att göra, någonstans i Sverige. Det är jag övertygad om.