För att hitta en motsvarighet till händelserna vid senaste årsstämman får vi gå tillbaka till 1986. Efter år av käbbel och utredningar var Sverige äntligen på väg att få ett enhetligt älgjaktsystem.

Ett block av politisk enighet hade börjat muras kring Jakt- och viltvårdsberedningens förslag, där lösenordet var: produktionsanpassad älgjakt!

All älgjakt skulle ske på licens och på marker som var för små för att medge licensjakt skulle endast årskalv få fällas under begränsad tid.

”I det läget hände det närmast ofattbara att en av förbundsstyrelsens egna ledamöter, riksdagsman Arne Andersson (M), hoppade av förbundets linje och lanserade ett kompromissförslag ihop med LRF:s ombudsman från Blekinge, Thure W Karlsson.”

Den stora fördelen med det nya systemet var den enkla administrationen och att det inte gynnade uppsplittring av jaktmarker. Tidigare hade markägare som lyckats bryta ut sin fastighet ur en existerande, jaktlig gemenskap belönats med att för egen del få fälla ett valfritt, vuxet djur.

Det hade lett till att tidigare sammanhållna marker successivt förvandlats till lapptäcken med en mängd olika jakträttshavare i ett virrvarr av ägogränser.

Nu fanns chansen

Från Jägareförbundets centrala kansli utgick skrivelser som manade samtliga länsjaktvårdsföreningar, jaktvårdskretsar, jaktlag…ja, alla medlemmar…till kamp i älgjaktfrågan. Nu fanns äntligen chansen att även hos oss få till den efterlängtade licensjakt på älg som sedan länge varit en självklarhet i både Finland och Norge.

I det läget hände det närmast ofattbara att en av förbundsstyrelsens egna ledamöter, riksdagsman Arne Andersson (M), hoppade av förbundets linje och lanserade ett kompromissförslag ihop med LRF:s ombudsman från Blekinge, Thure W Karlsson.

Riksdagsman Arne Andersson (M), ledamot av Jägareförbundets förbundsstyrelse, orsakade stor turbulens när han 1986 hoppade av Jakt- och viltvårdsberedningens älgjaktförslag. Foto: Roger Lärk

Deras förslag innebar i korthet licensjakt enligt gängse principer men kompletterat med tvåårslicenser på marker som var för små för att medge licens på ett vuxet djur per år.

På de allra minsta markerna skulle jakträttshavarna, precis som förut, få jaga enligt så kallad generell tilldelning och fälla ett valfritt djur årligen. Alltså: tillbaka till Gå och därmed fortsatt splittring av jaktmarker!

Förslaget lanserades i lokaltidningar landet över och även i LRF:s organ Land.

Kritiken mot Arne Andersson blev inte nådig. Både han och Thure W Karlsson hade ju suttit med i Jakt- och viltvårdsberedningen, Andersson som ledamot och Karlsson som sakkunnig.

Andersson hade också satt sitt namn under förslaget och till och med uttalat att: ”Bred enighet har kunnat uppnås kring en så kontroversiell fråga som den framtida älgjakten”.

Hot om extrakongress

Nu började förstås också gräsrötterna mullra. Svensk Jakt överöstes av arga insändare och Andersson, som invalts i förbundsstyrelsen vid kongressen 1982 och även omvalts för en ny kongressperiod 1985, uppmanades att omedelbart lämna sitt uppdrag inom förbundet.

En länsjaktvårdsförening riktade till och med en misstroendeförklaring mot honom och deklarerade att om Andersson inte själv ville avkorta sin mandatperiod så avsåg man att hjälpa till med saken genom att begära en extra kongress.

En sådan kunde vid den här tiden sammankallas om minst nio länsorganisationer begärde det. Det var förstås en mycket ovanlig åtgärd, men bara hotet om en extra kongress belyser hur stor och viktig denna fråga var.

Ut i kulisserna

Någon extra kongress blev inte nödvändig. Andersson försvann bakom kulisserna sedan han även lämnat uppdraget som ordförande i Södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening.

Vid kongressen i Karlstad 1988 var det för övrigt bara en enda ledamot i den gamla styrelsen som fick förnyat förtroende. Det var Elias Jönsson, Hammerdal.

Som kuriosa kan också nämnas att Arne Andersson inte bara övergav Jakt- och viltvårdsberedningens förslag utan även det älgjaktsystem han totat ihop tillsammans med Thure W Karlsson.

I en riksdagsmotion från Moderaterna lanserades ytterligare ett förslag som innebar ett invecklat system med flerårslicenser. Det var en så kallad kommittémotion och en av dem som skrivit under den var, just det, Arne Andersson.

Skam den som ger sig, raljerade Svensk Jakt på ledarplats.

Morkullfrågan

Det har snart blivit historia att omkring 60.000 jägare varje år avsatte en eller ett par sommarkvällar för att slåss med myggen och vänta på sträckande morkullhanar. För inte sedan 1998 har det varit tillåtet med sommarjakt på morkulla. Morkulljakten administrerades bort av illvilliga politiker och tjänstemän i samband med EU-inträdet 1994. EU hade i själva verket ingenting med saken att göra.

”De jägare som den 13 november 1994 deltog i EU-valet gjorde det därför i trygg förvissning om att deras jakt skulle förbli opåverkad i enlighet med politikernas, myndigheternas och inte minst den egna organisationens löften. Men knappt hade de hunnit hem från vallokalerna förrän fällan slog igen.”

Vid förhandlingarna inför EU-inträdet ansågs det obehövligt att begära särskilt undantag för sommarjakten på morkulla. Den uppfyllde alla kriterier för att passa in under undantagsbestämmelserna i Fågeldirektivet. Jakten hade lång tradition och inriktades enbart på hanfåglar som inte deltar i häckningen.

– Vi kan jaga som förut, låt andra frågor avgöra, blev Jägareförbundets budskap till medlemmarna.

Löften bröts

De jägare som den 13 november 1994 deltog i EU-valet gjorde det därför i trygg förvissning om att deras jakt skulle förbli opåverkad i enlighet med politikernas, myndigheternas och inte minst den egna organisationens löften. Men knappt hade de hunnit hem från vallokalerna förrän fällan slog igen.

Att den gjorde det berodde på att svenska folket några månader före EU-valet även röstat fram en ny regering, en socialdemokratisk. I EU-frågan var partiet djupt splittrat och en av de främsta EU-motståndarna – Margareta Winberg – hade utsett till jordbruksminister.

Trots att EU-förhandlingarna var avslutade och jägarna informerats om att inga ändringar skulle ske på jaktens område, så var det just precis det som nu hände.

Utredning på Naturvårdsverket

Naturvårdsverket hade i all tysthet redan smugit i gång en utredning om vad som behövde ändras i fråga om jakttider med mera efter EU-inträdet. Den utredningen sköttes av Anders Wetterin som i dag är viltexpert hos Lantbrukarnas riksförbund, LRF.

Slutsatsen i den utredningen var att sommarjakten på morkulla måste upphöra och i strid mot alla löften och utfästelser stoppades den också av Margareta Winberg.

Det var den 4 maj 1995.

Extra anmärkningsvärt var att jordbruksministern gick in och ändrade i jakttidsbestämmelserna mitt under löpande jakttidsperiod och till råga på allt bara några veckor före den stort emotsedda premiären, som skulle ha ägt rum 26 juni det året.

Protesterna haglade

Jägarprotesterna haglade och mest över Jägareförbundet och dess ordförande J-O Pettersson. Förbundet hade ju lovat oförändrad jakt!

J-O Pettersson, Jägareförbundets ordförande 1988–1996. Foto: Per Klaesson

Många av Jägareförbundets medlemmar gav luft åt sin kritik i samband med inbetalningen av medlemsavgiften. Här några axplock av vad som skrevs under rubriken meddelande/synpunkter:

”Var är morkulljakten som vi haft i minst 150 år? Vilken jävla miss!”

”Jägareförbundet riskerar tappa tusentals medlemmar.”

”På grund av dåligt förhandlingsresultat i samband med EU-inträdet kräver jag att ordföranden och verkställande ledningen omedelbart avgår.”

”Blir kvar som medlem endast om morkulljakten kan bedrivas som den gjort i 150 år.”

Beredd att avgå

Ordförande J-O Pettersson kände givetvis av trycket. Vid årsstämman den 10 juni 1995 förklarade han sig beredd att avgå för morkullmissen.

Redan då var det emellertid till fullo klarlagt att den inhiberade sommarjakten inte berodde på att Jägareförbundet misslyckats eller att EU lagt sig i jakten på svenska morkullor.

Att morkulljakten stoppades var helt enkelt ett politiskt ställningstagande från den nya, svenska regeringen och ytterst jordbruksminister Margareta Winberg.

J-O Petterson blev enhälligt återvald och avslutade aningen optimistiskt årsstämman 1995 med orden:

– Målet är att när vi nästa år skiljs efter årsstämman, så ska vi kunna åka hem och planera för morkulljakten.

Fick rätt – tillfälligt

Ett ödets förutskickelse skulle ge honom rätt, i alla fall temporärt. Margareta Winberg kom nämligen att efterträdas av den betydligt mer EU-vänliga Annika Åhnberg.

Åhnberg insåg att jägarna utan sakskäl och på ett orättfärdigt sätt helt enkelt blivit överkörda i morkullfrågan och såg till att åter öppna dörren till sommarjakten.

”Att morkulljakten stoppades var helt enkelt ett politiskt ställningstagande från den nya, svenska regeringen och ytterst jordbruksminister Margareta Winberg.”

Under både 1997 och 1998 fick den bedrivas som försöksverksamhet vars resultat skulle utvärderas. När försökstiden var till ända hemställde Jägareförbundet om att morkulljakten skulle få fortsätta på samma villkor som förut.

Det var 22 mars 1999.

Tillfälligheterna spelade emellertid ånyo förbundet ett spratt. Annika Åhnberg hade under tiden hunnit lämna regeringen och som ett spöke ur det förgångna hade Margareta Winberg åter tillträtt som jordbruksminister.

Därmed var förstås loppet kört, som man brukar säga.