Jag har den senaste tiden med stort intresse följt diskussionerna om vad vi jägare anses ska kunna publicera på internet för att inte jaktmotståndarna ska få mer vatten på sin kvarn.

Deltar i debatten gör allt ifrån representanter inom Svenska Jägareförbundet med livslång erfarenhet av jakt, till diverse Youtubekändisar utan någon djupgående jaktlig kunskap eller erfarenhet.

Debattörerna har framfört sina egna högst personliga åsikter och budskap som någon form av fakta alla jägare borde leva efter. Därför tar också jag mig nu, som en helt vanlig jägare utan förtroendeuppdrag eller Youtubekanal, friheten att säga vad jag tror, och hur jag upplever allt.

Däremot är det just mina egna åsikter och jag menar inte att jag är något språkrör för resterande, likt mig, vanliga jägare i frågan.

Stolta över intresset

Det huvudsakliga budskapet av vad jag sett är att vi ska vara väldigt försiktiga med vad vi lägger upp på nätet. Och visst, vi ska absolut tänka till kring vad vi publicerar, samtidigt som jag tycker att vi bör kunna visa vad vårt intresse handlar om och samtidigt vara stolta över det vi håller på med.

På många håll och kanter har det pratats om jägares mediakåthet, och visst är det så vi jägare i viss mån vill synas.

Samtidigt kan inte jag komma på en enda intresseutövare som inte vill berätta vad deras intresse handlar om för omvärlden. Ja, det skulle väl vara någon lokal hembrännare eller cannabisproducent, i sådana fall.

Gör som brukligt

Vårt intresse ska tåla granskning, det är vi säkert överens om. Publicerar vi inget, eller om vi enbart publicerar förskönat material, blir vi misstrodda. Det är i vilket fall min personliga övertygelse.

Vi måste se till hur vi agerar i vår egen jaktutövning. Brukar vi placera det vilt vi skjutit på en risbädd efter avslutad jakt?

Om svaret är ja, då gör vi det och tar ett fotografi och publicerar det.

Om svaret är nej, men vi ändå känner att vi vill visa omvärlden vad vi lyckats med, bygger vi ingen risbädd men fotograferar och publicerar ändå.

Traditionell jakt

Det är också viktigt att belysa den traditionella nordiska jakten. Visst kan bilder på viltparader där viltet ligger snyggt uppradat på en risbädd, inringat med eldkorgar vara vackert och fint, men hur stor del utav den jakt vi i Norden bedriver ser ut så i verkligheten?

Jaktarrangörer som erbjudit den sortens jaktliga upplevelser har funnits länge, men sett till jakten som sådan vill jag ändå påstå den typen av arrangemang är en rätt liten del sett till den nordiska jakten som helhet.

Ofta har jag läst kommentarer med undertonen att det enda rätta sättet att hedra viltet är just parader, grankvistar på skotthålen, från blod rentorkade kroppar, och så vidare. Jag säger absolut inte att det är fel, men vill påstå att man i Norden inte haft den typen av jaktkultur. Inte i någon större utsträckning i alla fall, och således finns det även andra sätt som är minst lika rätt.

Human död

Hedra viltet för mig betyder att man dödar bytesdjuret på ett humant sätt och tar hand om kött, skinn och troféer från viltet på ett så bra sätt som möjligt.

Jag har svårt att tro att en jaktmotståndare eller någon utan insyn ser min modell av att hedra viltet som något sämre, även om djuren inte legat på parad innan de hamnar i slaktboden.

Jakten accepteras

Att det finns krafter som motverkar jakten råder det inga som helst tvivel om. Hur vi jägare än gör så hittar motståndarsidan saker att använda för att försöka förbjuda jakten.

Nu är lyckligtvis jakten väldigt accepterad av den absolut största andelen av befolkningen i Norden, och för det har vi nog allmogejakten att tacka. Jakten är ett naturligt inslag i vår kultur och inget vi i dagsläget behöver försvara överhuvudtaget.

Min största oro är att jakten ska utvecklas till ett elitistiskt intresse där pengarna styr. Då blir vi plötsligt sårbara på riktigt. Det kan faktiskt vara svårt att försvara vårt intresse då man ser bilder där det ligger 300 fasaner på en risbädd omringade av några glada gubbar i tweedkostymer och knästrumpor.

Det ser säkert snyggt och stiligt ut i mångas ögon, men hur ska vi rättfärdiga det? Är bilder med lite blod synligt ett större bekymmer?

Ärlighet vara längst

Nöten att knäcka, enligt mig, är att kunna skildra vår jakt på ett så realistiskt sätt som möjligt, utan ytterligheter, då ytterligheter ändå är en försvinnande liten del av det vi håller på med.

I klartext betyder detta att vi inte ska publicera bilder motsvarande Stockholms blodbad i november 1520, samtidigt som vi ändå kan publicera en bild på en skjuten älg med blodig mule, som ligger på platsen där den dog.

Jag har otaliga gånger läst meningen: ”Vi jägare själva är våra värsta fiender”. Det håller jag med om i avseende att om vi inte är öppna och ärliga med det vi håller på med, kommer vi att få det emot oss på sikt.

Det finns ett ordspråk som lyder ärlighet varar längst. Gissningsvis av en anledning.

Patrik Ingves

Åkersberga