Jakt och fiske är en ingående del i renskötselrätten. Renskötselrätten är en grundlagsskyddad egendomsrätt i likhet med äganderätten, och som enligt lag får utövas av medlem i sameby.

Länsstyrelsen säljer jaktkort till jakt som inte får säljas

Alltså, en näringsrätt för utövande av renskötsel, vilken då följaktligen även innefattar jakten och fisket. Jag kan förstå att det sticker i ögonen att länsstyrelsen utfärdar tillstånden.
Men det förhållandet har sannolikt med det avskaffade lappfogdeväldet att göra. Det vill säga innan samebyn blev mera självrådande i sina egna angelägenheter med den nya rennäringslagen 1971.

Jakträtt av lag

Förarbetena är dock från mitten av 1960-talet, vilket medförde både skattereform och en modernare syn på samerna.
För en jakträttsinnehavare som följer av lag, vilket en medlem i sameby också är, och med beaktande av likhetsprincipen vad avser utövandet av den grundlagsskyddade egendomsrätten torde det inte behövas något tillstånd alls från länsstyrelsen.
Att så sker är i sig närmast en fråga om diskriminering. En samebymedlem torde självständigt inneha laglig rätt att själv anlita hjälp med fiske, jakt eller i arbetet med renarna, vilket ingår i samma rättighetspaket.
Att anlita hjälp inom ramen för renskötselrättens utövande är inte relevant att bedöma såsom en upplåtelse av en jakträtt. Här finns inga rättskällor att tillgå för vägledning utan enbart tolkningar av olika länsstyrelser i tillämpningen av rennäringslagen.

Ingen åtskillnad

Däremot finns det en lagakraftvunnen dom i Västerbotten, vad avser en samebymedlem som anmäldes för att tagit hjälp vid sitt fiske. Medlemmen vann målet mot länsstyrelsen.
Inom rättighetspaketet (renskötselrätten) torde man därför inte göra åtskillnad mellan de olika ingående aktiviteterna.
Att ta betalt för tjänster är ju inte ett brott av en näringsidkare. Det sker med småviltjakt, uthyrning av stugor, båtar, transporter, guider, etc., inom samebyarna. Så vad är skillnaden?

Relevant fråga

Det torde också vara självklart att ett regelverk för småviltjakt måste anpassas till den som äger grundrättigheterna för utövande av renskötselrättens ingående rättigheter.
Slutligen en retorisk fråga, men dock högst relevant. Är det familjeförsörjaren som bor i huset och som lever av resurserna som ska trängas ut?
Om inte bör man kanske respektera att småviltjaktreformen inte är en allemansrätt där den som köper ett jaktkort fritt kan bestämma reglerna.
Statens upplåtelsejakt av småvilt måste av förklarliga skäl även ta hänsyn till renskötselrättens utövande.
Med hänsyn till varandras behov finns det utrymme för att upplåta jakt till allmänheten, men det måste då ske med förutsättningen att under vissa perioder måste områden avlysas.
Det borde inte vara något konstigt med det.

Anders Kråik