Vargstammen i Skandinavien har med god marginal passerat gränsen för långsiktig överlevnad. Ökningstakten har stannat av i Sverige men vargen sprids nu istället snabbt i Norge. Den norska regeringen har länge sökt fördjupa samarbete med Sverige kring förvaltningen av varg, men tyvärr har Sveriges regering inte hörsammat detta.

Enligt Bernkonventionen, som båda länderna skrivit under, bör förvaltning av gemensamma viltstammar ske gemensamt. Här har Sverige brustit. Vargstammen hanteras som nationella angelägenheter trots att det handlar om en gemensam skandinavisk stam.

Halva vargar finns inte

Länderna låter riksgränsen utgöra en strikt förvaltningsgräns, vilket inte speglar vargens gränsöverskridande rörelsemönster. I realiteten fortsätter man att noggrant skilja på svenska respektive norska vargar trots att djur, som bekant, saknar nationalitet.

Som en konsekvens av detta delar man även upp antalet vargar som bedöms röra sig över gränsen och ger dem olika sifferkoefficienter som till exempel 0,5. I verkligheten existerar inte halva vargar.

Om vargstammen i stället behandlas som gemensam kan det totala antalet vargar vara väsentligt färre än idag. Detta ska även ses i ljuset av att vargens genetiska status förbättrats högst avsevärt under det senaste årtiondet.

Fler än nödvändigt

Idag hyser Skandinavien en politiskt delad vargstam och följaktligen ett väsentligt högre antal vargar än nödvändigt. Vargens gynnsamma bevarandestatus, som borde beräknas på en gemensam stam, har delats upp mellan länderna och därmed skapat en närmast ohållbar situation. Ska varje land enbart räkna inhemska vargar kommer den omtalade socioekonomiska hänsynen aldrig att kunna tas.

Vid den senaste inventeringen uppskattades antalet vargar till 400–500 i Skandinavien. Enligt forskning från SLU och Skandulv, som presenterades i Vargkommitténs slutbetänkande, utgör minsta livskraftiga bestånd av den skandinaviska vargstammen 100 djur. En gynnsam bevarandestatus kommer dock behöva ligga över den siffran.

Åtgärder för effektivare förvaltning

Baserat på ett förslag som Moderaterna i Värmland har utarbetat vill vi se tre åtgärder för att förvalta den gemensamma vargstammen effektivare.

För det första vill vi se ett fördjupat samarbete inte bara kring forskning och inventering, utan även en gemensam jaktlig förvaltning. På nationell nivå bör Sveriges riksdag och Norges storting fatta beslut om hur stor den skandinaviska vargstammen ska vara. Problematiken kring delade gränsrevir försvinner då stammen ses som samlad över ett förvaltningsområde.

Vidare bör beslut om licensjakt fattas i nära dialog mellan berörda myndigheter på svensk och norsk sida, givetvis med utgångspunkt i varje lands rätt till självbestämmande på det egna territoriet.

Fördjupat samarbete

För det andra finns det skäl att se över formerna för jakten, för att göra den mer effektiv. I Norge får man till exempel inte använda hund vid vargjakt, något som är tillåtet i Sverige.

Det bör också belysas om jägare som jagar i gränsrevir kan samordna sig och under vissa omständigheter passera gränsen under pågående jakt, till exempel i samband med eftersök. Eventuellt bör också jakttiderna vara lika i båda länderna – och framförallt längre än i dag.

För det tredje vill vi se ett fördjupat och systematiskt samarbete mellan viltvårdsdelegationerna och de norska rovviltsnämnderna. Det skulle stärka det lokala och regionala inflytandet i jaktfrågor.

Men vi tror även att det skulle vara bra om en ny viltmyndighet tar över ansvaret för jaktfrågorna från Naturvårdsverket i samband med en sådan genomgripande reform.

Pål Jonson (M)
Riksdagsledamot för Värmland

Ingjerd Schou (H)
Stortingsrepresentant för Östfold