Torbjörn Larsson.

Alla som tagit sig tid att granska den svenska viltförvaltningen vet att den är uppbyggd av insatser av jägarna. De samlar fakta, gör insatser och är väktarna för en sund och faktabaserad viltförvaltning.

Allt började 1938 när Svenska Jägareförbundet fick uppdraget att leda och organisera delar av jakten och viltvården i landet.

Resultatet blev bättre än någon kunnat önska. Jakten utvecklades så att den speglade samhällets behov och önskemål.

Årligen läggs miljontals ideella timmar för att viltet ska ha goda förutsättningar och jakten ska hålla en hög etik.

Samhället vinnaren

Bo Sköld.

Det fanns en genialitet bakom konstruktionen. För den baserades på att jägarna betalade en avgift för att få jaga. Pengarna samlades i en ny fond – Viltvårdsfonden. Och ur denna fick jägarnas organisation bidrag.

Jägarna bekostade med andra ord själva bidraget till sin organisation.

Staten och övriga samhället blev den största vinnaren. Den fick en kostnadseffektivitet för arbete som inget statligt verk är i närheten av. Bidraget gav med andra ord resultat som var mycket större än bidraget. Konstruktionen fick jägarna att ta ett stort ansvar för jakten och viltet, samt en viltförvaltning i världsklass – utan att använda en enda skattekrona.

Detta måste betecknas som ett mönsterexempel på den svenska modellens framgångsrika system eftersom den skapade både ansvarstagande och delaktighet i samhällsbygget.

Tveksam grund

I ord hävdar dagens S-ledda regering att man är mycket nöjd med de insatser som Svenska Jägareförbundet utför – och har utfört i över 80 år. I ord framhåller man att förbundets roll i viltförvaltningen ska utvecklas.

Statsminister Stefan Löfven lovade i valrörelsen 2018 att man inte hade några planer på att förändra konstruktionen kring Viltvårdsfonden.

Men det finns ett stort problem. Besluten som regeringen fattat pekar i en annan riktning. Och regeringen lägger skulden på upphandlingslagstiftningen, med en mycket tveksam juridisk grund.

Orden klingar tomt

I början av året beslutade regeringen att den framgångsrika konstruktionen ska förändras. En stor del av de uppdrag som förbundet haft ska upphandlas. Och bidraget till Svenska Jägareförbundet minska i storlek.

Landsbygdsminister Jennie Nilsson har därefter flera gånger understrukit att förbundets roll i viltförvaltningen ska utvecklas. Men sedan händer det inget mer. Orden klingar tomt.

Fler drabbas

Det är omöjligt att se hur mindre medel och färre uppgifter är en utveckling. Eventuella fördelar med det nya systemet bleknar när allt negativt hopar sig.

Ord och handling hänger till sist inte ihop.

Det är dags för regeringen att i handling stå upp för de ideella organisationernas bidrag till samhället och slå vakt om den svenska modellen. För det är inte bara Svenska Jägareförbundet som drabbas när upphandlingshysteri sköljer över samhället.

Inte för sent

Det senaste beslutet riskerar att rasera viltförvaltningen. För det går inte att ta bort byggstenarna som hela konstruktionen vilar på, och tro att den ändå står stadigt. Så viktiga är de ideella insatserna.

En positiv sak finns dock. Det är inte för sent. Regeringen kan fortfarande rädda situationen.

Landsbygdsministern behöver i handling säkerställa att man inte slår sönder folkrörelsen inom jakten. Hon behöver bevisa att alla ideella insatser som skapat förutsättningar för en viltförvaltning som andra länder bara drömmer om, erkänns och finns kvar.

Håll vallöftet

Jennie Nilsson behöver även säkerställa att Viltvårdsfondens syfte och konstruktion inte urholkas – samt att det vallöfte som statsminister Stefan Löfven gav hålls.

Vill den socialdemokratiskt ledda regeringen behålla den svenska modellen, och slå vakt om folkrörelsen inom jakten?

En sak är säker. Jägarna är – och vill vara – en del av samhället. Låt dem vara det, för viltets och samhällets bästa.

Torbjörn Larsson

Ordförande Svenska Jägareförbundet

Bo Sköld

Generalsekreterare Svenska Jägareförbundet