Jag bor i Ovanåkers kommun. Det ligger mitt i landet, i hjärtat av Hälsingland. Vi brukar njuta av våra blånande berg och vinna SM-guld i bandy. Det är en idyllisk plats utan vare sig gängbråk, kravaller eller sprängningar.

Men ändå vågar inte alla längre gå ut med sina hundar på promenad eller släppa iväg sina barn ensamma till skolan. Några drar sig till och med för att plocka bär och frukt i sin egen trädgård.

Anledningen stavas varg. Och då inte främst de vargar som har sina revir bland de blånande bergen, utan de allt fler vargar som helt oskyggt springer omkring på våra tomter.

Jag tänker inte göra mig till talesperson för alla och envar, men jag vill lyfta den rädsla och desperation många här känner när de tvingas leva bland vargar. Jag kommer också att visa skärmbilder på några av det senaste dygnets Facebookkommentarer som publicerats i en lokal vargobsgrupp, så att även du kan se hur tongångarna är.

I Ovanåker har vi haft varg i 20 år. De första åren kunde man förmodligen säga att vargarna främst var en fråga för de lokala jägarna. Vargarna var på skogen på den tiden och den som inte vill vara i skogen träffade heller inte på någon varg. Däremot dödade de även då hundar och vargarna var ett precis lika stort problem för löshundsjakten som de är idag.

Men vargarnas beteende har också förändrats med åren. De kommer närmare och närmare människor. De bildar revir närmare bebyggelse och de skyggar allt mindre för människor.

Idag har vi vargarnas revir bokstavligt talat bland husen.

I september angreps en kopplad hund av en varg i samband med en promenad i ett större bostadsområde i Edsbyn. Vargen sprang efter hunden upp på en bro där en förvånad matte hörde skrik utifrån gatan och öppnade ytterdörren. Där möttes hon av både hund och varg. Som tur var han hon slå igen dörren när hunden kommit in, medan vargen fortfarande var kvar ute på bron.

Ett par dagar senare sköts vargen en kort bit därifrån. Det är förresten den enda varg som avlivats under skyddsjakt i hela Gävleborgs län på drygt fem år.

Men problemen med närgångna vargar slutade inte där. Det fortsätter att formligen strömma in rapporter till länsstyrelsen från oroliga människor som mött vargar när de ska plocka äpplen i sin trädgård, det handlar om vargar de kommit i närkontakt med på hundpromenader och vargar som bara motvilligt viker undan trots att de ibland varit så nära som fem meter.

Det här är vår vardag. Den är inte självvald men vi har den likafullt. Och för många har det inneburit otrygghet och försämrad livskvalitet. En del vill inte längre gå ut med sin hund på promenad, andra släpper inte iväg sina barn ensamma och för andra är det numera uteslutet att låta de minsta sova ute i barnvagn.

Tyvärr kan jag heller inte se att det skulle vara en bättre vargsituation i till exempel Ovanåkers kommun nästa år. Eller i andra berörda områden för den delen.

För hur skulle det gå till när det inte tillåts någon licensjakt på varg?

Och lägg därtill att det inte heller beviljas några skyddsjakter, åtminstone inte i de län där det saknas renar.

Därför har jag en fråga till dig som sysslar med politik. Tycker du att det ska vara så här?

Det vore hederligt om du gjorde din röst hörd och svarade på frågan så att vi som lever i detta helvete åtminstone vet att du hört våra rop på hjälp.