Björn Törnvall.

För de av oss som följt Västmanlandsfallet på nära håll, ter sig utvecklingen av ärendet som alltigenom absurd i en rättsstat.

Olagliga beslut om hemlig telefonavlyssning, beslut om anhållanden och häktning på falska grunder, grova bevisförvanskningar och utplacering av falska bevis, olikhet inför lagen, bristande objektivitet, korridorkorruption och frimureri mellan olika statliga myndigheter, bristande diarieföring, samt selektivt tillämpad förundersökningssekretess har präglat denna tydligt politiskt färgade skådeprocess.

Mycket av detta har vi under åren som gått beskrivit utförligt i inlämnade polisanmälningar, publicerade debattartiklar, inlägg på Facebook och bloggar, samt i intervjuer i olika media.

Nedan följer ytterligare ett, om inte syftet hade varit så allvarligt, egentligen närmast komiskt exempel på myndigheternas jakt på indicier.

Polisen lyssnade

Det är hämtat från loggen över NOA-polisernas avlyssning av Karl Hedins telefon innehållande en stor mängd samtal. De samtal som särskilt har intresserat avlyssnarna har analyserats och försetts med en förklarande text.

Den 21 oktober 2018 spelas ett 14 minuter långt röstsamtal in mellan Karl Hedin och mig. Ett samtal som analyserats av avlyssningsgruppen hos polisens Nationella Operativa Avdelning (NOA). Så här beskrivs helt kort vårt samtal i avlyssningsloggen:

”Karl-Björn: Det är ngt fel på telefonerna tror de, ”de lyssnar nog på oss” säger Björn. Karl ska hålla föredrag idag gällande äganderätten. Prat om reaktioner på Karls bok som inte är ngn ”kioskvältare”. Prat om nyval och att miljöpartiet måste ut ur riksdagen. Prat om skog och certifiering som är av ondo.”

Politisk åsiktsregistrering

Mitt lite skämtsamt utslungande yttrande, då vår mobiltelefonkontakt faktiskt krånglade helt oförklarligt, ”de lyssnar nog på oss”, grundade sig dels på vetskapen att vanliga mobiltelefonsamtal alltid kan avlyssnas relativt enkelt, dels på att vi då visste om att hemlig telefonavlyssning hade förekommit i Lillhärdalsfallet, i Norrbottenfallet och i Alftafallet.

Samtliga avlyssningar genomfördes efter att tillstånd, som aldrig borde ha givits, fingerfärdigt hade utverkats från mindre nogräknade tingsrättsdomare, av miljöåklagaren Åse Schoultz.

Att dessutom våra politiska åsikter och information om det ekonomiska utfallet av vårt gemensamma författarskap, ansågs värt att registrera i samtalsloggen anser jag är mycket anmärkningsvärt.

Ingetdera får enligt gällande lag registreras, såvitt jag vet. Varför görs det här? Och i vilket syfte?

En förberedd knapp

Bara fem dagar efter vårt ovan nämnda samtal lyssnar flera ledande poliser i NOA:s artskyddsgrupp på Karls samtal med sin syster. Man kommer enligt huvudutredaren fram till den gemensamma slutsatsen, att:

”Det är solklart, nu trycker vi på knappen, de har skjutit en varg!”

Åklagare Lars Magnusson kontaktas och man trycker tillsammans på en, som det verkar väl förberedd knapp, varvid hela Västmanlandsfallets för de drabbade fleråriga trauma sätts igång.

Med anhållanden, gripanden, häktningar och inlåsningar i häktet under restriktioner i en månads tid, allt på helt felaktiga grunder skulle det snart visa sig.

Jägare kan inte vara säkra

Ovanstående visar det fullkomligt befängda i att ingen av oss jägare, våra familjer, vänner, bekanta eller affärskontakter, med de politiserade aktivistiska REMA-åklagarnas och miljöpolisernas olagliga användning av hemlig telefonavlyssning, kan vara säkra på att vi inte är avlyssnade när vi talar i våra mobiltelefoner.

Det kan jag aldrig acceptera som ett sätt att utreda påstådda jaktbrott.

Riksåklagarens liggande begäran till regeringen, avseende omklassning av jaktbrott till sådana brott, som inte ens behöver beslut av domstol för att kunna motivera hemlig avlyssning, måste vi och våra intresseorganisationer av rena integritetsskyddsskäl motarbeta på alla sätt.

Att jag under samtalet med Karl Hedin lite skämtsamt råkade säga att ”de nog lyssnar på oss” beror nog mindre på att jag skulle vara synsk, än på att verkligheten runt oss numera är just så absurd, som den tyvärr visat sig vara.

Björn Törnvall