Mats S Johansson antyder i debattartikeln WWF och Naturskyddsföreningen krokar arm med jaktfientliga organisationer, att Naturskyddsföreningen skulle driva lodjursfrågan enbart för att samla in pengar. Det stämmer naturligtvis inte.

Anmärkningsvärd jakt

Lodjuret är en sårbar art som är fridlyst i Sverige. Att i det läget tillåta en rekordstor licensjakt, där 201 lodjur får skjutas, tycker vi är anmärkningsvärt.

Lodjuret fyller en viktig funktion i ekosystemet och gör i princip ingen skada utanför renskötselområdet, på varken tamdjur eller hundar.

Dessutom är det skygga och vackra lodjuret högt älskat av många svenskar – en absolut majoritet är positiva till att det finns lodjur i Sverige och få är rädda för dem.

Mycket kritisk

Naturskyddsföreningen är mycket kritisk mot den aktuella lodjursjakten, men är inte emot all jakt. Till exempel kan lodjursstammen behöva begränsas genom skyddsjakt, när det uppstår allvarliga skador som inte går att förebygga eller kompensera för.

Även om lodjursstammen växer är den ännu inte tillräckligt etablerad för att klara en så omfattande licensjakt.

Årets jakt sker dessutom under lodjurets parningstid, då alla djur bör vara fredade. Och bara för att en stam på kort sikt skulle klara att förlora individer anser vi inte att det räcker som argument för att tillåta jakt.

Tycker olika

I denna fråga tycker Naturskyddsföreningen och Svenska Jägareförbundet alltså olika. Det kom också fram under debatten i SVT Aktuellt den 1 mars, där Isak Isaksson från Naturskyddsföreningen mötte Daniel Ligné från Jägareförbundet.

Att Ligné efter tv-debatten har fått ta emot dödshot anser vi naturligtvis är helt oacceptabelt. Hat och hot ska ingen behöva acceptera som en del av sitt föreningsengagemang. I ett demokratiskt samhälle ska alla kunna och våga uttrycka sina åsikter.

Vi eftersträvar själva att hålla en god och saklig ton, och ända sedan föreningen grundades 1909 har vi utgått från vetenskap och fakta.

Beklagar krönika

Därför beklagar och förvånas vi över att Svensk Jakts Olle Olsson i krönikan Känslostyrda rovdjurskampanjer föder hot och hat, insinuerar att Naturskyddsföreningen ”föder hot och hat” och att vi ”måste börja ta ansvar för att sänka tonläget i debatten”.

Likaså påstås att vi skulle ”slira med fakta”, och sprida ”alternativa fakta” och ”friserade ‘sanningar’”, utan några konkreta exempel på sådana faktafel.

Detta är allvarliga anklagelser.

Saklig debatt

Vi kommer att fortsätta med vår legitima uppgift att sprida kunskap om lodjursjakten och vikten av att lodjuret ska finnas kvar i svensk natur. Om detta möter vi gärna Jägareförbundet i fler debatter.

Men vi måste kunna föra en saklig debatt utan att attackera varandra med hat, hot eller ogrundade anklagelser.

Det tror jag vi bäst reder ut i annan form än debattinlägg, och jag ser fram emot kommande samtal med Jägareförbundet.

Johanna Sandahl
ordförande Naturskyddsföreningen

Svensk Jakt svarar: ”Det finns många exempel på Naturskyddsföreningens slirande”

Naturskyddsföreningen efterlyser exempel på ”friserade sanningar” som organisationen har spridit. Det finns många sådana. Nedan följer några av dem.

I denna debattreplik (liksom i den kampanj mot jakten som nu genomförs) framför Naturskyddsföreningen kritik mot rådande jakttid på lodjur. Vad man utelämnar är att Naturskyddsföreningen förordade just denna jakttid när förslaget om nya föreskrifter för rovdjursförvaltning var ute på remiss 2019.

Varför berättar inte Naturskyddsföreningen att det är politiskt fattade beslut, tagna i god demokratisk ordning, som ligger till grund för den jakt som man nu kampanjar så hårt mot?

Varför berättar inte Naturskyddsföreningen för sina följare om att orsaken till den ökade jakten är att lodjuren blivit fler?

Mink får tas i fälla

Vidare påstår Naturskyddsföreningen att jakt med hund efter lodjur är oetiskt. Var hittar man denna ”sanning”?

Varför är fällfångst oetisk? Den som läser Naturskyddsföreningens jaktpolicy kan för övrigt notera att organisationen motsätter sig fällfångst på mård, lodjur, räv och grävling. Mink och vildsvin, däremot, tycks vara okej att fånga i fälla. Varför då?

Här är det faktiskt Naturskyddsföreningen som är svaret skyldig. Om ni nu utgår från vetenskap och fakta? Var är bevisen för era påståenden? I brist på sådana får ni leva med att era åsikter uppfattas som ”alternativa fakta”.

Illasinnade insinuationer

Varför framhåller Naturskyddsföreningen att ”tusentals jägare är anmälda till årets licensjakt på lodjur”. Är det ett problem att några få procent av jägarkåren tar tillfället i akt att bedriva laglig jakt?

Det är ju exakt den här typen av illasinnade insinuationer som föder hets, hot och hat mot jägarkåren.

Naturskyddsföreningen är en av de aktörer som i ”undergångsindustrin” funnit en guldåder. Med nyckelord som utrotningshotad och utdöende samlar man in enorma summor pengar. Inte sällan från människor som behöver döva sitt dåliga miljösamvete.

Svaret är pengar

De stora rovdjuren i Sverige är fler än någonsin tidigare i modern tid. Arbetet med att åter skapa starka rovdjursstammar i vårt land är en veritabel succé.

Varför fortsätter då Naturskyddsföreningen med flera att skrika i högan sky om att licensjakt skulle vara ett hot mot exempelvis vargar och lodjur?

Svaret är enkelt: Pengar.

Så länge man hos den i regel okunniga allmänheten kan upprätthålla bilden av att rovdjursstammarna är akut hotade, så finns det pengar att hämta. I form av gåvor från människor som litar på vad Naturskyddsföreningen påstår.

Bild från Naturskyddsföreningens Facebooksida.

På Naturskyddsföreningens hemsida pågår för närvarande en insamling, under rubriken ”Stoppa den rekordstora jakten på svenska rovdjur!”, med tillägget ”Akut läge!”. Här har föreningen snart fått in en miljon kronor. Medel som, får vi anta, kommer att användas till att finansiera fortsatt kampanjande mot den del av rovdjursförvaltningen som Naturskyddsföreningen ogillar: jakten.

Jägarna – de ”onda”

Kampanjer som bidrar till att piska upp en hatstämning mot jägare, vars enda ”brott” är att de bidrar till att verkställa den av statliga myndigheter beslutade – och av riksdagen, i god demokratisk ordning, beslutade – förvaltningen av rovdjur.

Att lita på?

Vi som ingående bevakar rovdjursfrågorna i Sverige ställer oss mot denna bakgrund frågan:

Om Naturskyddsföreningen slirar så här mycket på sanningen om rovdjuren – varför ska man då lita på dem i andra frågor?

Martin Källberg

Chefredaktör Svensk Jakt

Olle Olsson

Reporter Svensk Jakt