Jag fastnade – förstås – för de delar som berör den sfär Svensk Jakt bevakar.
– En sak som jag tycker varit ett problem under långa tider i Miljöpartiet är en moralism som varit problematisk, sa Peter Eriksson i Min sanning, och fortsatte:
– Vi har stött bort väldigt många på landsbygden. En rörelse om veganism och vegetarianism i storstäderna där man ser sig som bättre om man inte äter kött. Det har man inte kunnat känna igen sig i på landsbygden, bland människor som lever nära naturen, som är beroende av bilen.
– Att äta kött, att jaga, att vara en del av naturen och landsbygden, det kan inte vara ett problem i Miljöpartiet.

Problemet är dock att det så uppenbart är just på det viset i Miljöpartiet: man ser jakt som ett problem.
Vi minns förstås hur MP:s Gustav Fridolin 2007 intervjuades i Svensk Jakt och berättade om sin nytagna jägarexamen.
Ett par år senare, 2014, blev det smärtsamt uppenbart att den där kopplingen till jakt var en belastning för Fridolin. Som språkrör vägrade Fridolin då att svara på frågor om sin jaktutövning i SVT:s partiledarutfrågning.

I samma valrörelse hade jägaren Gustav Fridolin inte heller tid för Svensk Jakts frågor. I stället skickade partiet fram just Peter Eriksson, som i denna intervju uttryckte viss förståelse för att många jägare betraktar Miljöpartiet som jaktfientliga.
I samma intervju framförde Eriksson att det nog inte skulle bli några fler MP-attacker mot det allmänna uppdraget. Hur det gick med den saken vet vi nu.

Den 17 december 2020 meddelade Peter Eriksson vid en pressträff att han lämnar regeringen och toppolitiken.
Tre veckor senare, den 7 januari 2021, beslutade regeringen att avveckla Svenska Jägareförbundets allmänna uppdrag.
En händelse som ser ut som en tanke?
Det kan förstås vara en ren slump, men de två händelserna bär ändå en viss symbolism.

I den mån Peter Eriksson eventuellt agerat motvikt till de jaktfientliga krafterna inom sitt parti tidigare, så finns han inte längre kvar där nu. Ett hinder mindre för MP:s fundamentalister.
För Miljöpartiet är ett tudelat parti: ”realos” och ”fundos”. Realister och fundamentalister.
Eriksson har, åtminstone i miljöpartistisk kontext, alltid framstått som en jordnära och realistisk sort. En landsbygdens röst i ett parti där den urbana normen är stark.

Det är bara att beklaga att Peter Eriksson inte lyckades bättre med att föra in en mer balanserad syn på landsbygden – jakten – i sitt parti.
Nu har han inte längre något inflytande, och knappast något tyder på att någon följer i hans fotspår vad gäller förhållandet till jakten inom MP:s övre skikt.
Tyvärr, tycker inte bara jag. Det gör uppenbarligen även Peter Eriksson.