Det ska sägas direkt: Den nya konstruktionen som regeringen beslutat om KAN bli bra för jägarna. Det är inte alls omöjligt att man med den nya ordningen ser till att jägarnas inbetalda medel, i form av avgiften för det statliga jaktkortet, även i fortsättningen kommer jakten och viltvården till del.

Konkurrens är i grunden något bra, och att vissa delar av det Svenska Jägareförbundet i dag utför upphandlas behöver inte vara dåligt.

Vad gäller nedmonteringen av konstruktionen jakt- och viltvårdsuppdraget finns dock ett problem: Vi vet inte hur det blir.

I ordspråket ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen” instämmer kanske en och annan toppfågeljägare nu, så här i slutet av den jaktsäsongen.

Men det äger viss giltighet även i fråga om jägarnas generella inställning till regeringens beslut att begrava allmänna uppdraget i dess nuvarande form.

Man vet vad man har, men inte vad man får.

Den 7 januari kungjorde alltså regeringen, via landsbygdsminister Jennie Nilsson (S), att den konstruktion som sedan 1938 utgjort en stabil grund för jakten och viltvården i Sverige går till historieböckerna.

Ur ett renodlat jakthistoriskt perspektiv är det förstås oerhört intressant att få veta mer om hur och varför denna förändring genomfördes. Det är bakgrunden till Svensk Jakts granskning av frågan under de senaste veckorna.

För det är klart, att när en av de bärande delarna i det moderna svenska viltförvaltningsbygget över en natt monteras ned, då är det förstås viktigt att så gott det nu är möjligt dokumentera detta historiska skifte.

När partiledaren för landets största parti, tillika statsminister, lämnar ett tydligt vallöfte om att inte göra några förändringar i det allmänna uppdraget – och sedan ändå gör det – då är det givetvis journalistiskt intressant.

Socialdemokraterna svek sitt vallöfte att inte förändra allmänna uppdraget

Vi har inte fått klara och tydliga svar på alla frågor.

Regeringen anger EU-kommissionen och dess pilotärende gentemot Sverige som orsak till beslutet. Den offentliga dokumentationen av kommunikation mellan regeringen och EU-kommissionen ger dock inga tydliga bevis för att så skulle vara fallet. Det kan stämma, men det går inte att i dokumentationen få klara belägg för att det är så.

Alltså kan man tro på det – om man vill.

En alternativ hypotes är att det hela är en socialdemokratisk eftergift till regeringskollegorna i Miljöpartiet, som länge varit kritiska till konstruktionen av uppdraget. Att den här frågan är en del i någon sorts uppgörelse mellan S och MP. Frågan är i så fall vad Socialdemokraterna bytt till sig.

Eller så kan man betrakta frågan på följande sätt: Regeringsbeslutet är redan fattat, strunt samma varför, nu gäller det att laga efter läge. Att inte älta det som skett, utan göra det bästa av situationen framöver.

Ur ett renodlat medborgerligt perspektiv går det att koka ner alltsammans till följande frågeställning:

Hur ska jakten och viltvården bäst organiseras för att säkerställa en fortsatt framgångsrik viltförvaltning i Sverige?

Den konstruktion som sedan 1938 varit grunden har varit framgångsrik. De svenska viltstammarna mår bra, och – vågar jag påstå – det hade inte varit någon självklarhet utan allt det arbete som svenska jägare genomfört under gångna sekel. Det är ett långt, långsamt och mödosamt arbete – men det har utförts. Och det har utförts väl.

Gång efter annan har de styrande genom åren sett över allmänna uppdraget. Många har funderat länge och väl över om det går att skapa ett bättre, effektivare system. Fram till 2021 har samtliga kommit till slutsatsen att uppdragets konstruktion är bra, och att det fångar upp de viktiga värden som krävs för att det ska fungera.

2004 tittade den statliga utredaren Madeleine Emmervall närmare på Viltvårdsfonden och fördelningen av dess medel, däribland till jakt- och viltvårdsuppdraget. Utredaren konstaterade då att varje krona som delades ut till Svenska Jägareförbundet resulterade i arbete för sex kronor. En skaplig avkastning på insatsen, helt enkelt.

Vari ligger då nyckeln till denna värdeutväxling?

Jo, i begreppen frivillighet och delaktighet. Det ideella arbete som svenska jägare utför är oerhört värdefullt. Jägarna utför arbetet för att de känner ett ansvar för och en delaktighet i viltförvaltningen.

Den som plockar bort dessa faktorer ur ekvationen, måste också förstå att varje åtgärd som minskar frivilligheten och delaktigheten hos jägarna, också kommer att urgröpa värdet.

I klartext: Hela den svenska viltförvaltningen står och faller med jägarnas frivilliga arbete, och deras vilja att bidra.

Frågan är hur vi i framtiden kommer att blicka tillbaka på regeringsbeslutet anno 2021, om att begrava det allmänna uppdraget? Flipp eller flopp?

Krona eller klave?

Slanten är hur som helst singlad.

Nu återstår att se hur den landar.