Jag har uppgifter om att miljöpoliserna började spana på mig och mina jaktkamrater redan under 2016, vilket kan antas var en följd av att jag var medförfattare till boken om Lillhärdalsfallet som kom ut 2015. I boken framförs hård kritik mot de rättsvårdande myndigheternas märkliga handläggning.

Det kan tyckas långsökt och kanske fantasifullt, men har ändå bekräftats till mig från flera håll.

Ett falsarium

Över till utvecklingen sedan våren 2018. Vad säger lagen om hur en förundersökning ska bedrivas? En förundersökning ska bedrivas skyndsamt av hänsyn till de misstänkta, som kan vara oskyldiga eller skyldiga. Det är ju det som ska utredas.

Förundersökningen i det så kallade Västmanlandfallet har nu pågått i minst ett år och sex månader, utan att något beslut om åtal eller nedläggning har fattats.
Under denna tid har det i det ena mer häpnadsväckande avslöjandet efter det andra framkommit uppgifter som visar att misstankarna mot mig bygger på ett falsarium. Det står numera klart för alla att det i förundersökningen saknas relevanta misstankar om brott från min sida.

En konstruktion

Det påstods att jag, till en person som jag endast har avlägsen kännedom om, överlämnat och instruerat hur gift ska användas för att döda varg. Något som miljöåklagare Magnussons trovärdiga vittne tagit tillbaka vid upprepade tillfällen.

De sista misstankarna vad avser det påståendet borde ha fallit redan i februari 2019, efter att vittnet erkänt att hon ljugit. Hur är det möjligt att hålla fast vid en sådan misstanke efter detta?
Lars Magnusson har avskrivit misstankarna om att jag ska ha skjutit en varg i oktober 2018. Detta efter att han lyssnat på det inspelade samtalet mellan mig och min syster med sina egna hörlurar. Förklaringen är mycket märklig och förefaller närmast vara en konstruktion för att hindra mig och min advokat från att ta del av inspelningen.

En inspelning från en avlyssning som dessutom Västmanlands tingsrätt beviljade i strid med lagen, vilket Riksåklagaren konstaterade efter att jag anmält Lars Magnusson för tjänstefel. Något rättsligt förfarande gentemot den felande åklagaren blev det naturligtvis inte. Istället höjs nu röster för att lagen ska ändras.

Det blir nästan komiskt: När myndigheterna bryter mot lagen, då leder det till krav på att lagen ska ändras, men om jag eller andra privatpersoner bryter mot lagen, ja då ska vi straffas!

Sex månader för ett förhör

Men, förföljelsen av mig fortsätter. Enligt uppgifter i media är jag istället för att ha skjutit en varg misstänkt för att haft för avsikt att göra det, under den timme den 26 oktober då jag befann mig på marken för att lyssna efter påstådda vargar, med anledning av följande dags älgjakt med flera lösa hundar.

Denna eventuella nya misstanke har jag inte delgivits ännu elva månader efter att jakten påstås ha ägt rum. Till min advokat säger Lars Magnusson att han ämnar delge mig alla kvarstående misstankar vid ett förhör, som kanske ska äga rum i november 2019!

Det tar således åklagaren sex månader att åstadkomma ett förhör, som rimligen tar någon timme att arrangera. Därefter ska jag delges eventuella nya misstankar.
Först i januari 2020 ska Lars Magnusson börja fundera på om bevisningen räcker till för ett åtal mot mig eller inte!
Sannolikheten och trovärdigheten i att det verkligen ska ske är närmast obefintlig, med tanke på hur många gånger tidigare som åklagarens tidsplaner visat sig vara totalt gripna ur luften.

Straff före dom

Hur kan åklagaren anse att detta rimmar med att bedriva en förundersökning skyndsamt, så som lagen föreskriver?
Jag kan inte se det på annat sätt än att förundersökningen – tvärtom och i strid med lagen – medvetet bedrivs mycket, mycket långsamt, i snigelfart, av Lars Magnussons och hans miljöpoliser i Artskydds- och kulturarvsbrottsgruppen hos NOA.

Orsaken till detta är inte svår att förstå för den som har satt sig in i REMA:s (Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål) agerande i övriga så kallade jaktbrottsmål. Det hela följer ett tydligt mönster som gått igen i alla tidigare mål där miljöåklagarna från REMA varit inblandade.

Jag är övertygad om att det endast handlar om att skrämma, tysta och trakassera de misshagliga, de misstänkta jägarna. I mitt fall handlar det dessutom om att försöka tysta en röst som kritiserar rättsövergreppen, som är kritisk till vargpolitiken som bedrivs i landet.

Genom att dra ut på tiden och låta misstänkta jägare sväva i ovisshet och oro så långt det är möjligt, tillämpar REMA-åklagarna det numera välbekanta och i system satta ”Straff före dom”.

När åklagare och polis dessutom beslagtar jägarnas vapen och ser till att inte dessa återlämnas, utan att göra någon värdering i vad misstankarna egentligen består av, har man nått nästan så långt man kan komma i sina trakasserier av oskyldiga. För mig som har jakten som en väsentlig del av livet är det mycket tungt att jag denna höst inte kan jaga med mina hundar som jag brukar.

En skam för rättssamhället

Slutligen, det jag upplever som kanske mest frustrerande är att jag på grund av att myndigheterna sluter sig så hårt samman och håller varandra om ryggen i sin tystnadskultur, inte kan vända mig till någon högre instans med tillsynsansvar och tillräcklig makt för att stoppa och tillrättalägga de uppenbara felaktigheter och trakasserier som miljöåklagare Lars Magnusson och miljöpoliserna löpande utsätter mig för.
Det skadar min tilltro till samhället och inger mig en mycket obehaglig känsla av rättslöshet.

Det är en skam för rättssamhället att detta politiskt påverkade oskick tillåts fortsätta, utan att någon gör något åt det.

Karl Hedin

Fotnot: Debattartikeln tar upp delar av ett brev jag tillskrivit miljöåklagare Lars Magnusson i vilket jag också går igenom övriga misstag som begåtts och de brister som finns i förundersökningen mot mig.