Det verkar inte finnas något som engagerar mer än försöka hindra varandra att utöva jaktformer, eller använda utrustning, vi själva saknar intresse för. Ena dagen bågjakten, andra dagen innehav av vapen med vissa utseenden.

I det senare fallet har förbudsivrandet till och med aktivt drivit av jägarnas egen intresseorganisation. Innan dess var det väl optiska riktmedel som skulle locka till skott på för långa håll och jaktkläder med camouflagemönster som ger militära associationer.

Vad blir nästa förbudsfråga som får oss att gå igång och lägga energi på att sabotera för varandra? Toppfågeljakten med dess bristande kulfång?

Långbenta hundar vid drivande jakt som stressar viltet?

Skott på löpande vilt som säkerligen står för majoriteten av alla skadskjutningar?

Rådjursjakt med hagel där skyttar frestas att ta dåliga skott på långa håll?

Skrattar åt jägarna

Antingen litar vi på varandra och respekterar varandras olika intressen och sätt att utöva jakten och håller ihop. Eller så jobbar vi på för att förbjuda allt som vi själva finner misshaglig eller ointressant.

Det är ganska lätt att se var vi i slutändan hamnar då. Antijaktlobbyn skrattar väl i kulisserna när vi gör deras jobb åt dem.

Enade eller söndrade

I fallet bågjakten är det ju så att erfarenheter från många andra länder, expertutlåtanden och utredningar samstämmigt menar att bågjakten är etiskt försvarbar och inte ser några hinder för att tillåta det i Sverige.

Varför ska vi jägare själva då lobba för ett förbud och motarbeta de systrar och bröder som har detta särintresse inom vårt särintresse. Nästa gång är det kanske vi som behöver deras stöd för att försvara vår hjärtefråga.

Enade vi stå, söndrade vi falla.

Inte bågjägare, men…