Vapenlag (1996:67) kap 6, 6 § Anmälningsskyldighet:
”En läkare som bedömer att en patient av medicinska skäl är olämplig att inneha skjutvapen ska omedelbart anmäla detta till Polismyndigheten. Anmälan behöver inte göras om det med hänsyn till omständigheterna står klart för läkaren att patienten inte har tillstånd att inneha skjutvapen.”
Denna paragraf är till för att hjälpa oss som mår dåligt, men verkligheten ser helt annorlunda ut.

Ska härda ut

Varken jag eller min far hade haft kontakt med jakten innan vi valde att ta jägarexamen. Då var jag 13 år gammal och jag hittade äntligen min identitet. Nu är jag själv pappa och delar intresset med mina barn.
Jag lider av psykisk ohälsa sedan barnsben och under alla dessa år har min psykiska hälsa pendlat.

Efter skilsmässa i våras blir jag dålig och nedstämd. Jag tar kontakt med sjukvården för att få hjälp. Jag får prata med min psykolog en gång innan jag får en läkartid. Jag vill ha någon att prata med, men får nej. Jag ska härda ut tills jag träffar läkaren.

Slipper ångest

Jag har aldrig dolt att jag jagar och har vapen, för det är i jakten jag kan slippa all ångest. Där är mina tankar lugna, min oro finns inte, där tankar jag energi.
Jag har både vänner och släktingar som begått suicid, så jag är öppen och har berättat om det.
Jag träffar läkaren och svarar så gott jag kan, men det är svårt för det går så långsamt i min hjärna att få fram svaren. Direkt kommer nästa fråga och jag får ingen tid att tänka efter.

Glöm licenserna

Läkaren byter spår, men låter mig aldrig förklara och utveckla mina svar och tankar.
Han frågar hur jag skulle göra för att begå suicid och jag svarar, ja, jag skulle väl skjuta mig.

Så är besöket slut. Han har inte frågat mig något om min fritid eller vad jag mår bra av. Han vet enligt mina journaler att jag har vapen och jagar. Så säger läkaren att ”licenserna glömmer vi”, och så gör han en anmälan enligt vapenlagen utan att hjälpa mig hantera det beslutet.

Ångrar ärlighet

Jag blir iskall och helt tom. Jag var ärlig, men det ångrar jag nu. Han tog ifrån mig allt. Mitt liv, min identitet, mina barns intresse och jag mår tio gånger värre efter besöket än vad jag gjorde innan jag gick dit. Det är som att min pysventil är borta.
Läkaren ser ingen eller låg risk för suicid eller självskada. Men ändå får jag inte ha mina vapen.
Jag har inte fått någon förklaring eller motivering till beslutet.

Skapar rädsla

Jag förstår att vården måste göra allt den kan för att förhindra risken att folk skadar sig själva eller andra. Men dagens syn på detta skapar ju mer rädsla att prata om sina mörkaste tankar och att våga ta professionell hjälp när man mår dåligt.

För risken är för stor att vapnen och kanske den enda möjligheten att träffa andra utan fördomar försvinner.

Jag är jakten

Vården och Polisen måste förstå hur viktig jakten är för oss jägare, hur mycket det betyder att bössan står i skåpet, hur viktigt det är att ha möjligheten att komma ut och träffa andra människor som inte ser mig som en som mår dåligt – utan en som har samma intresse och identitet.
För de är ju det som jakten är. Jag är jakten, jakten är jag.

Ärliga jägaren