– Allt började när jag fick reda på att en jägare jag kände gick bort i suicid, säger Magnus Nilsson, legitimerad psykolog, fil. dr och forskare knuten till medicinska fakulteten vid Lunds universitet.

Magnus är själv även aktiv jägare med sina jaktmarker i norra Skåne, där egna erfarenheter väckte nya frågor.

– Jag började fundera, diskuterade med forskarkolleger, men även med ledande personer inom både Svenska Jägareförbundet och Jägarnas riksförbund. Jag träffade en nerv och fick ett otroligt gensvar, konstaterar Magnus Nilsson.

Liknande upplevelser

Gensvaret var mycket tydligt. Som en instinktiv reflexrörelse visade det sig att alla hade liknande upplevelser. Alla han kontaktade hade en egen berättelse, alla var på något sätt berörda av tragiska händelser i sin omgivning.

Resultatet av dessa inledande samtal är ett forskningsprojekt som ska engagera jägare, organisationer, myndigheter, vården och kyrkan. I gruppen ingår forskare i Sverige och Kanada, där det redan finns en del forskning kring jägare och inte minst urbefolkningens inställning till jakt och psykisk hälsa.

I Sverige är inte forskning i ämnet lika omfattande.

– Det finns ingen eller liten forskning om jägares psykiska hälsa, säger Magnus Nilsson.

Avskräckande effekt

Trots att det i Sverige finns cirka 300 000 aktiva jägare och gruppen är utpekad som mer drabbad av suicid där vapen ofta används som metod saknas det svar på många grundläggande frågor.

En av de obesvarade frågor som projektet kanske kan belysa är om det bland jägarna finns en rädsla för att vapenlicenser ska dras in som en följd av att man kontaktar vården. Det kan ha en avskräckande effekt i ett tidigt skede av sjukdomsetablering och då leda till sämre, försenad eller helt utebliven vård.

Projektet omfattar tre delar, där man som ett första steg ska sammanställa ett omfattande material av registerstudier. Jägare ska jämföras med den övriga befolkningen gällande psykiatriska tillstånd, suicid inkluderat metod, vårdkontakter och vårdkonsumtion samt förskrivning av läkemedel.

Ska intervjuas

I en andra fas ska jägare och anhöriga som förlorat en jaktkamrat eller en jagande familjemedlem i suicid intervjuas.

– Vi har redan börjat prata med jägare som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa och suicidtankar. Registerkontrollen är omfattande, det är ett jättematerial att gå igenom där vi bland annat kommer att titta på i vilken grad jägare gått bort i suicid i jämförelse med andra i samma ålder, säger Magnus Nilsson.

Redan under de inledande samtalen med jägare har han noterat en rädsla för att prata om psykisk hälsa. Jakten är för många mer än en hobby. Det är gemenskap, identitet, det är att tillhöra ett socialt sammanhang som i många delar av landet är större än enbart det jaktliga. Kanske finns där också en stor ovana att prata om det egna måendet.

Att många har berättelser och egna erfarenheter av drabbade är inte samma sak som att prata om sin egen situation.

Där hoppas Magnus Nilsson att forskningsprojektet kan ge svar på många frågor. Finns det en utpräglad bild av att jägare själva ska hantera både sin psykiska hälsa och i värsta fall, även ta sitt eget liv?

Hur stor är rädslan för att förlora licenser efter kontakt med vården?

Traditionsbärare

Jägare är också traditionsbärare som förvaltar både mark, bygder, liv och död där jakten är ett generationsövergripande inslag som särskilt präglar glest befolkade bygder. Där kan också risken för suicid vara större. Han drar liknelser till andra grupper i samhället och nämner veterinärer där suicidrisken är mycket hög, eller högst, jämfört med andra. Att människor som är vana vid att hantera liv och död och som dessutom har en metod för att avsluta livet, kan enligt Magnus Nilsson vara en delförklaring.

Men det finns också uppsidor.

– Vi ska komma ihåg att jakten och naturen för de allra flesta har mycket positiva effekter. Jag tänker att den forskning som finns om psykisk ohälsa inte passar jägare, och det kan också vara så att suicid inte alltid har sin grund i psykisk ohälsa. Det kan vara andra livsavgörande händelser som leder till ett drastiskt beslut, som en diagnos om en obotlig cancer, säger Magnus Nilsson.

Tillgång till vapen

Det han ser hos jägare är några tydliga riskfaktorer. Män, boende på landsbygd, vana vid att hantera liv och död, tillgång till vapen och ibland också med en ovilja att kontakta vården – som mycket väl kan förklaras av en oro för att förlora vapenlicenser och med det också betydelsen i ett socialt sammanhang.

Där ser Magnus Nilsson att Svenska kyrkan har en särskild roll. Präster i kyrkan har absolut tystnadsplikt utan anmälningsplikt och det kan innebära att kyrkan spelar en stor roll. Större än vad många trott.
– Kyrkan finns där jägare finns och kyrkan kan därför ha en viktig roll som vi vill undersöka, säger Magnus Nilsson.

Högre risk?

Några givna hypoteser hoppas man kunna besvara under projekttiden. Där ingår att befästa om jägare löper högre risk för suicid, med en högre andel skjutvapen som metod.

Man vill även se om det finns tydliga riskmönster där jägare skiljer sig från befolkningen i stort kopplat till kön, ålder, och var i landet du bor.

Registerkontrollerna ska förhoppningsvis även ge svar på om psykiatriska diagnoser, vårdkontakter och förskrivning av mediciner skiljer sig mellan jägare och andra, med särskild betoning på om det leder till lägre vårdanvändning bland jägare.

Målet är tydligt. Efter projektet hoppas gruppen av forskare att resultatet ska leda till tydliga svar i givna frågeställningar. Slutligen ska en panel av jägare, forskare, kyrkan med flera samlas och enas om förslag för framtiden. Detta kan vara riktade suicidpreventiva strategier, nya samarbetsformer och ändrade folkhälsoinsatser. Inte bara i Sverige och Kanada, utan också i andra länder.

– Det bakomliggande målet är att projektet ska kunna stärka jägarkåren. Det kan handla om råd eller rekommendationer till jägare, råd till vänner, anhöriga, organisationer och myndigheter. Jägare tar ansvar för vilt, natur, mark och vapen. Detta skulle kunna vara ett sätt för oss jägare att också ta ansvar för oss själva, och varandra. Det här är ett outforskat område. Det är därför vi genomför projektet, säger Magnus Nilsson.

Svåra bedömningar

Bedömningarna är också svåra. Vården har att väga de positiva effekter jakt kan ha mot risken för att den vårdsökande använder sitt eget vapen för att ta sitt liv. Att jägare inte söker vård i tid kan kopplas till risken att förlora rätten att inneha vapen, vilket blir en av de frågeställningar projektet kan ge svar på.

Svensk Jakt har i ett antal artiklar tagit upp jägares utsatta situation i förhållande till vården, där fokus i granskningen har varit psykisk ohälsa bland jägare och vårdens anmälningsplikt, otydliga riktlinjer och det faktum att vi i Sverige har 21 regioner som inte hanterar åtgärderna lika.

Genomgående i Svensk Jakts granskning är att alla parter efterfrågar tydligare regler och riktlinjer och en helhetssyn på jägares psykiska hälsa, preventiv vård, de krav som anmälningsplikten omfattar och ett tydligare samhällsengagemang.

Svenska Jägareförbundet har också prioriterat frågan genom olika initiativ, som alla förenas av viljan att enskilda jägare och alla delar av organisationen ska ta ett större ansvar för att medlemmarna i svåra stunder söker hjälp och hjälper varandra.

Tidigare i år gav också regeringen i uppdrag till Polisen och Socialstyrelsen att ”stärka och utveckla arbetet med tillståndsprövning för skjutvapen”, som följd av massmordet i Örebro i februari. I utredningen ska ingå att se över hälso- och sjukvårdens anmälan av patienter som av medicinska skäl är olämpliga att inneha skjutvapen. En delrapport redovisades förra veckan på Svenskjakt.se.