Jag har med oro och viss frustration följt utvecklingen av den svenska fjälljakten. En jakt som ligger många svenskar varmt om hjärtat och en jakt som gör Sverige unikt på många sätt.

Samer och jägare har väldigt mycket gemensamt, och jag har inte mött en enda jägare som inte hyser största respekt för de samiska näringsidkare som varje dag bedriver sin verksamhet i samklang med naturen. En verksamhet som bedrivs på statens- och privata markägares mark.

Detta med stöd av ”urminnes hävd”. Ett legalt begrepp som skapar en hel del utrymme för tolkning, men vilket gör att samerna kan bedriva sin näringsverksamhet utan att betala intrångsersättning eller arrende.

Utöver djurproduktion har de rätt att bedriva jakt- och fiske på statlig mark, vilket jag inte tror någon ifrågasätter.

Vår gemensamma mark

Jag har däremot sett en del samiska förespråkare uttrycka sig att det är deras mark och att så alltid har varit. Om så varit fallet är jag övertygad om att förutsättningarna för deras verksamhet knappast existerat i dag, om de utsatts för samma externaliteter som privata markägare.

Där har marker bytt ägare, styckats upp, slagits ihop, med mera, genom århundraden av konflikter, skatter, arvskatter, generationsskiften, tvångskonfiskering, försäljningar och uppköp.

Detta gör att samerna i stället sitter i en unik situation, genom att kunna bedriva sin renskötsel oinskränkt över stora arealer, inklusive på privata marker. Något som är en förutsättning för att bedriva deras typ av verksamhet.

Ifrågasätter ensamrätt

Vi icke samiska jägare ifrågasätter samernas anspråk att ha ensamrätt att kapitalisera på fjällvärldens tillgångar i form av fiske och jakt. Det är väldigt oklart hur detta kan inkluderas i begreppet urminnes hävd, då jag har svårt att tro att samerna i större omfattning kommersiellt upplät jakt och fiske på fjället innan dessa marker förstatligades på 1600-talet.

Likaså har det slagits fast i Högsta domstolen att fjällmarkerna ägs av staten så sent som på 1980-talet.

Något helt annat

Som nämnt tror jag inte det är någon som opponerar sig mot att samerna har rätten att fiska och jaga på statlig mark, för husbehov vilket de garanterat gjort sedan urminnes tider.

Att från det ta steget att ge en enskild grupp näringsidkare total ensamrätt är något helt annat. Det sår bara splittring mellan landsbygdsfolk och ställer grupper mot grupper.

En sådan ordning förringar dessutom totalt alla de som bor i glesbygden i Norrland. De som valt att bo och verka där på grund av tillgången till jakt och fiske. Något som de också gjort sedan urminnes tid.

Bättre samverkan

Jag är övertygad om att alla intressen kan samsas och verka tillsammans på våra gemensamma tillgångar i form av statens marker.

Samerna kan bedriva renskötsel och utöver det både jaga och fiska för husbehov, medan svenska medborgare kan få bedriva jakt och fiske.

Samverkan kan förbättras genom kommunikationen med moderna digitala hjälpmedel där samerna kan lägga in var de har koncentrationer av renar och var de själva jagar för tillfället. På så sätt kan andra fjälljägare anpassa sin jakt för att minska störningar för samernas näringsverksamhet.

Vi delar alla en gemensam sak: vår kärlek till naturen och fjällen. Det finns inga vinnare i att fortsätta på inslagen väg, utan bara förlorare. Jag hoppas att samiska företrädare kan inse det också.

Fredrik
Ripjägare