I Svensk Jakt nr 4/2023 finns flera artiklar och debattinlägg avseende älgstammens utveckling. Ledarsidan tar bland annat upp initiativet Rädda älgen som startade 2019. Ett genomgående tema är bristen på foder för älgen och då bristen på tall.

Ett trendbrott

Intressant i det sammanhanget är att Skogsstyrelsen under tiden 2016–2019 hade ett projekt som hette ”Mera tall” och vars resultat fortfarande används för att informera skogsägare.
Tittar man på officiell statistik över antalet plantor i Sverige kan man från 2007 se ett trendbrott där andelen tall i förhållande till gran ökar.
De senaste åren, troligen bland annat beroende av angrepp från granbarkborre, uppgår andelen tallplantor till över 50 procent.
Förhoppningsvis förbättras fodersituationen för älgen med ökad tillgång till tall.

Skärmdump: Privat

Anpassad röjning

Utöver plantering av tall genomför skogsägare en mer anpassad röjning, främst driven av att man certifierar sin skog. När skogsbruket certifierar sig tar skogsägarna ökad hänsyn till naturvårdande insatser, till exempel genom att behålla rönn, asp, sälg och ek, RASE, som är en viktig foderresurs för älg.
Finns det någon forskning som visar på effekterna av certifiering?

Ökad konkurrens

Men, foderbrist för älg är inte enbart beroende på vad skogsägare genomför.
Konkurrensen om foder har ökat då stammarna av övrigt klövvilt växer. I delar av Sverige är det en kraftig tillväxt av exempelvis dovviltet, som sprider ut sig till nya områden.

Jägarnas ansvar

Vilket ansvar tar vi jägare för att hålla nere andra klövviltstammar till förmån för älgen? Håller vi tillräckligt högt jakttryck? Vilken fördelning av nedlagt vilt efter kön och ålder åstadkommer vi?
Är vi nöjda om vi har fyllt frysen och fått en trofé att hänga på väggen? Kan vi enbart peka finger i någon riktning när vi själva också har möjlighet att påverka situationen?
Eller behöver vi nyansera bilden och även adressera fler faktorer?

Enskild skogsägare och jägare