Dagligen namnger vi och fyra-fem andra jakttidningar jägare (med deras medgivande) med bostadsort och bild. Mer sällan, men ändå, är jägare och sportskyttar med i dagstidningar, radio och tv. Hur svårt är det att få fram adresser till bostadshusen där de förvarar sina vapen?

Vid varje skjutbana i landet står under skyttesäsongen ett stort antal bilar parkerade, som tillhör vapenägare. Detsamma gäller utanför bygdegårdar och Folkets hus där jägarträffar arrangeras, ofta annonserade i jakt- och dagspress veckor i förväg. Att köra förbi där, anteckna registreringsnummer och ta fram personuppgifter är inte särskilt komplicerat.

På hemsidor för jaktvårdskretsar, viltvårdsområdesföreningar, jaktskytteklubbar, sportskytteföreningar och jakthundsklubbar presenteras tusentals förtroendevalda. Ofta med adresser! Att de är vapenägare är inte särskilt svårt att räkna ut. Där står också telefonnummer, så den med onda avsikter kan ringa och försäkra sig om att vederbörande inte är hemma när han slår till.

Ja, bara att det står ett par stövare och en tax i en hundgård utanför ett bostadshus på landsbygden indikerar ju att det finns ett vapenskåp i byggnaden.

Och som om det inte vore nog i dessa tider med sociala medier. På Instagram och i Facebookgrupper för jägare och sportskyttar finns tiotusentals medlemmar som presenterar sig med namn och bild. Att ta fram bostadsadresser till de flesta av dem är hur enkelt som helst, för den som är intresserad av det.

Ska vi eller kan vi då sluta med det jag har räknat upp ovan? Naturligtvis inte! Att visa vad vi gör, att förklara och väcka intresse, att känna gemenskapen i till exempel en Facebookgrupp för jägare, att engagera oss i den lokala jaktvårdskretsen, att medverka i ett reportage i jaktpressen, att skriva insändare för att väcka opinion, allt detta är ju anledningar till varför vi håller på.

Det är också en förutsättning för jakt, viltvård och skytte. Att vara medlem och engagerad i en förening är både identitetsskapande och glädjefyllt. Självklart ska vi fortsätta med det, precis lika öppet och välkomnande som i dag.

Utöver det är våra vapen inte attraktiva för kriminella. De stjäls väldigt sällan och används nästan aldrig vid brott, visar forskning vid Handelshögskolan i Stockholm. De kriminella vill ha andra vapen, som dessutom är lätta att få tag i. Något som vi jägare inte är snara att framhålla när vårt vapeninnehav ska begränsas och försvåras av byråkrater och politiker.

Att Jägareförbundets medlemsregister under kontrollerade former finns hos några av förbundets samarbetspartners är ur säkerhetssynpunkt ett ickeproblem.