Alla kan nog hålla med om att tongångarna under hösten och framförallt kring årsskiftet var väldigt hårda och i vissa fall rent oförskämda i älgfrågan. Min tilltro till skogsbolagen var heller inte stor för ett år sedan. Nästan alla möten under vintern har inletts av skogsbolagens tjänstemän och de har ofta berättat om den olustiga situation som rått.

Jag vet inte om det är för att vi ska få dåligt samvete och tycka synd om dem.

En sak är klar: Ingen tycker synd om ett skogsbolag.

De omsätter miljarder kronor och bjuder inte särskilt mycket tillbaka.

Märklig situation

Vi har i älgförvaltningen den märkligaste situation som existerar i förhållandet uppdragsgivare–uppdragstagare. En tjänsteman sa vid något möte att jägarna måste göra jobbet. Jag tror han med det menade att jägarna måste se till att avskjutningsmålen uppfylls.

Jägarna förväntas jaga den sista älgen till varje pris på sin fritid – och dessutom betala för det.

Det finns knappast någon motsvarighet till detta någon annanstans, där någon gör jobbet och dessutom betalar för att få göra det.

De stora markägarna måste inse att jägarna gör detta för att vi tycker det är så roligt att vi till och med vill betala för det. Men om kraven och förväntningarna blir för stora slår vi bakut

Positiva möten

Alla möten jag varit på har slutat positivt. Vi har tagit varandra i hand och sett fram mot nästa möte. Vid senaste mötet inledde Holmens representant med att vi i dag skulle få höra vad de krävde för att inte upplösa det viltvårdsområde vi var där för att diskutera.

Innan mötet avslutades var stämningen ändå rätt bra. Särskilt positivt var att nu när målen i stort sett är nådda i älgskötselområdet skulle avskjutningsmålen balanseras – och kanske till och med sänkas. Det vittnar om och skapar förtroende för att systemet kanske ändå fungerar.

Jägareförbundet har nu regionalt tagit i hand med de stora markägarna (det så kallade Handslaget) på att vi ska höja debattnivån och öka respekten för varandra.

Utmaningen blir nu att nå ut till alla jaktlag och viltvårdsområden och slutligen den enskilde jägaren.

”En bit på väg”

Det är fortfarande en handfull tjänstemän på de stora bolagen som i stort sett roddar älgförvaltningen. Jag hoppas att de på sikt kan få förtroende för att jägarna ”gör jobbet” så pass väl att de kan släppa på kontrollen och låta jägarna sköta jakten – och att de sköter sina skogar.

Troligtvis genererar markupplåtelser, jakträttsbevis och fällavgifter en hel del pengar varje år och som seriös förvaltare med ekonomiskt ansvar borde man se till att förvalta även denna intäkt på bästa sätt.

Sammanfattningsvis är jag optimist och tror att vinterns alla möten och samtal kommer leda till något som är bra.

Vi är inte där än, men en bit på väg.

Calle Franklin
Lycksele