Du som läser det här ska ha Girjasdomen i bakhuvudet, då kommer du att förstå hur komplicerat livet kan bli.

I ett domstolsprotokoll från 1700-talet finns beviset för att mina förfäder som skogslappar vann en konflikt runt fiskevatten i Sapmi. Min förfader vann då han kunde bevisa att han årligen betalat skatt till staten, han och hans rätt erkändes i domstol.

År 1809 drogs gränsen mellan Sverige och Finland om och därmed förlorade han sin tilldömda rätt. Samtidigt befann sig ryska samer på flykt från tsaren, de hamnade i Karesuando.

Magra resurser

De tvångsförflyttningar som gjordes mot Tärnaby- och Västerbottenhållet, och som i dag används som vapen i debatten, de gjordes för att rädda både renar och människor från svält.

Det fanns inte tillräckligt med mat för så många renar och följaktligen fanns inte underlag för människorna heller. De räddades tack vare dessa förflyttningar.

Min släkt, som tillhörde skogslapparna, stannade kvar och överlevde på de magra resurser som trots allt fanns.

Vurm för rasbiologi

Under tidigt 1900-tal grundade Hjalmar Lundbohm Kiruna. Lundbohm vurmade mycket för rasbiologi. Lapp-ska-vara-lapp-politik växte fram och det var främst de renskötande samerna som skulle kallas samer och segregeras från övrig befolkning.

Lundbohms hela tankesätt genomsyrades av segregeringstanken, men han kände samtidigt dåligt samvete över industrialismens intrång i renskötselområdet.

Trots det var han fast övertygad om att samerna skulle hålla sig till renskötsel. Han vägrade konsekvent att anställa samer för annan verksamhet. Samtidigt lyfte han fram samerna som ett kulturfolk ur ett nationalromantiskt perspektiv, de ska vara kvar precis som de är.

Samer delas upp

Men någonstans där delas samerna upp och de samer som livnärt sig på jakt och fiske mister en stor del av sitt kulturarv, sitt värde och sin erkända existens, trots att det fanns ungefär 300 bosättningar väster om odlingsgränsen i Norrbotten och Västerbotten.

Odlingsgränser anses ha kommit till för att skydda samers rättigheter, men det drabbade de samer som ville bli bofasta och leva av jordbruk, jakt och fiske.

Gränsen gynnade dem som ville leva som renskötare, och så är det än i dag.

Namn försvenskades

Min morfar lyckades köpa ett skogsskifte i de marker där våra förfäder levt och verkat. Han och hans familj levde av skogshuggning, jordbruk, egna djur på gården, tillsammans med körrenar.

Skördarna till djuren bestod av lav och myrslåtter, människorna levde mestadels av jakt och fiske.

För att säkra skogslapparnas överlevnad gav staten byns innevånare rätt att inom en radie av fem kilometer från byns marker hämta ved, jaga och fiska, de fick åborätt.

Men i spåren av statens omsorg skulle alla försvenskas, alla efternamn byttes till svenska versioner.

Barn for illa

Mina föräldrar har nekats sitt modersmål. Det inrättades arbetsstugor, som bland annat fungerade som internat då barn fick sin skolgång långt hemifrån. Barnen skulle ”fostras”.

Det blev också möjligt för barn från ”ödebygden” att gå i skolan. Främst fattiga barn placerades i arbetsstugor, med skolgång på dagen och lättare arbete på kvällen.

Arbetsstugorna drevs till en början som välgörenhetsprojekt, men blev kommunala på 1950-talet.

I dag berättar människor om sina upplevelser av arbetsstugorna. Några har fina upplevelser medan andra blev slagna och for illa.

Barn så små som sju år gamla togs från sina hem och placerades borta under hela sin skolgång. Min egen mamma är en av dem som placerades i arbetsstuga redan som sjuåring.

Tystnad råder

I dag råder en öronbedövande tystnad kring dessa arbetsstugor, även min mor har berättat mycket sparsamt. Men nu börjar vittnesmålen komma, många innehåller övergrepp.

Finsktalande barn skulle lära sig svenska, pratade mina föräldrar finska eller samiska fick de styrk.

Storsvensken bestämde, ungefär lika mörk som dementorerna i Harry Potter.

En känsla av maktlöshet och handlingsförlamning upplevs ännu i dag. Mamma och pappa pratade finska hemma, men bjöd aldrig in oss barn i samtalen, försvenskningen hade lyckats.

Jag finns inte

Som jag försökt att finna min plats! Min identitet är helt förvanskad av en idé om vad som är svenskt, rasbiologi och malmfyndigheter.

Vem är jag, då jag inte får vara den jag själv tror att jag är, den jag känner mig som, men som inte accepteras? Vad är det de styrande vill integrera mig om?

Ifrågasatt överallt, inte minst av ekonomiska föreningar som i dag lever av renskötsel. De som nu sannolikt är på väg att få mer makt med hänvisning till Högsta domstolens dom i ett enda fall.

Jag upplever att jag plötsligt representerar storsvensken, den jag förmodligen aldrig mött, aldrig varit och aldrig vill bli jämförd med. Storsvensken har bestämt att den jag är inte finns och same är jag förhindrad att erkännas som. Vad återstår?

Hjärtat i lågfjällsland

Hur jag än vrider och vänder på det, hur mycket jag än uppskattar kurbitsmålade dalahästar och blågula flaggor vid röda stugor i skärgården, så finns mitt hjärta i lågfjällsland.

Där finns mitt väsen! Myrar varvade med tallhedar ovan odlingsgränsen. Där finns min mark som jag inte längre har rätt att bruka, jag måste underordna mig en ekonomisk förening som tillåtits ta över mina förfäders marker.

Det känns som att de utgår från att jag är helt frånvänd min kultur. De nekar mig inträde i jaktlag som de själva inte deltar i, men där jag har min släkts historia.

Åborätten är också min rätt, men jag behandlas som objuden gäst i mitt eget hem, ofta med länsstyrelsens uppbackning.

Hur ont det än gör så är det sorgligt även på makronivå, att jag ses som en främling i min släkts marker. Mitt ursprung är där bäckarna är mitt blod och sjöarna min själ.

Söndrat och härskat

Samma ursprung och rötter ger i dag inte samma rättigheter, inte ens samma möjligheter till rösträtt i sametinget. Det är nyckfullt.

Om 4.200 människor i ekonomiska föreningar nu ska tilldelas bestämmanderätten över fjällvärlden så hoppas jag att staten Sverige inser, och tar ansvar för, att de ställt sig bakom söndring och härskande bland mitt folk, i min del av landet.

För det är inte bara renskötare som är samer, men det är bara renskötare som duger åt storsvensken. Renskötaren ska få utrymme och bekräftelse.

För mig är inte härskarteknik det första jag tänker på när jag tänker på Sverige. Men nu håller konsensus och tolerans på att dö, åtminstone i norr.

Lena Greus