Vi ser många exempel på det här i vårt land genom att allmänheten ropar på fler väktare och ordningsvakter. Morsor på stan, Grannsamverkan och andra liknande grupper skapas i tätorter. Alla i liknande syfte, att stoppa våldsverkare från att komma åt egendom och skapa en viss trygghet.

Sett ur det perspektivet är det minst sagt beklämmande att läsa hur enväldiga tjänstemän hanterar frågan om licensjakt på varg.

Man obstruerar mot sin arbetsgivare, riksdagen, och inställningen mot allt mer frustrerade invånare som är beroende av beslutet är lindrigt uttryckt beklämmande.

En gissning

Belackare lär skrika: ”Hur kan man jämföra varg med mänskliga våldsverkare?” Kan man sin historia så är det just det ordet ”varg” betyder på medeltidssvenska, med all rätt.

Forskare gick för en tid sedan ut med att det dödas 60–80 vargar illegalt per år. Jag ser det påstående som en matematisk gissning och inget annat, men kanske är påståendet en självuppfyllande profetia.

Det går att pressa människor till en viss gräns men till sist brister det och den normalt laglydiga kan gå över gränsen till det oacceptabla.

Inte minst när denne ser hur generationers livsverk håller på att förstöras eller hur livet som de känner det slås sönder.

Höga insatser

Jag ser det som en uppenbar risk att det blir så, men då är jag heller ingen tjänsteman på någon myndighet någonstans långt ifrån de som drabbas. Ingen vill att det ska behöva gå så långt. Allra minst de som känner sig tvingade att ta det ödesdigra och lagvidriga beslutet att begå ett brott.

Myndigheterna spelar ett spel med exceptionellt höga insatser väl medvetna om att de inte behöver riskera något.

De utövar sin balansakt på slak lina, införstådda med att de kan skylla på någon annan om de skulle falla av.

Det är alltid lättare att skuldbelägga andra människor än att se sina egna tillkortakommanden.

Vem ska skydda mig och min egendom när inte staten gör det?

Lg Kastell