söndag 3 juli

Opinion

Publicerad 13 juni 2022 - 06:00

Debatt

När Ryssland på 1800-talet stängde gränserna för samernas renskötsel fördubblades i stort sett antalet renar som vintertid skulle livnära sig i nordligaste Sverige. Markerna överbelastades och något måste göras, skriver debattören. Foto: Kjell-Erik Moseid

Debatt: ”Tvångsförflyttningen av samer – övergrepp eller stålbad?”

Samernas beskrivning av tvångsförflyttningen som ett övergrepp av svenska staten är idag accepterad som hela och enda sanningen. Det präglar dagens tidsanda som kräver att förövaren, staten, nu ska återgälda sin skuld. Det finns all anledning att titta tillbaka på vad som egentligen hände.

Både Girjasdomen och Renmarksutredningen är sprungna ur denna tidsanda.

I ett övergrepp finns både en förövare och en utsatt, och i en rättsstat brukar även förövaren få säga sitt.

Men i detta fall är skuldfrågan avgjord, utan att vare sig de bakomliggande orsakerna eller utfallet närmare berörts.

 

Ursprung i Norge

De allra flesta samer som tvångsförflyttades hade sitt ursprung i norska Kautokeino. Deras renar betade vintertid på Nordkalotten, i gränsområdet mellan nuvarande Norge, Sverige och Finland. Sommarbetesplatserna låg på Nordnorska kusten och öarna utanför.

Vid två tillfällen under 1800-talet stängde Ryssland gränsen till Finland. Först för norska och sedan för svenska renar (Finland tillhörde Ryssland 1809–1917).

Efter första stängningen blev cirka 300 Kautokeinosamer svenska medborgare genom att skriva sig i Karesuando. Detta för att kunna kringgå det ryska beslutet och nyttja den svenska betesrätten, vilket medförde att ryssarna senare stängde gränsen även för svenska renar.

Resultatet blev att antalet renar som vintertid skulle livnära sig i nordligaste Sverige, efter stängningarna och fram till sekelskiftet 1900, i stort sett fördubblades, vilket överbelastade markerna.

 

Strid för betesrätt

Sommartid orsakade Kautokeinosamernas extensiva renskötsel, med stora fritt strövande renhjordar, problem för småjordbrukarna i Norge.

Landets snabba befolkningstillväxt gjorde att problemen liksom klagomålen ökade, särskilt efter unionsupplösningen 1905.

Tilläggas bör också att den norska politikens övergripande mål på den tiden var att utrota renskötsel och samisk kultur.

I förhandlingarna om en ny renbeteskonvention mellan Sverige och Norge, som skulle träda i kraft 1923, stred Sverige för samernas betesrätt i Norge men tvingades kompromissa. Antalet renar som fick vistas i Norge sommartid reducerades.

Förutom brist på vinterbetesmarker blev det nu också brist på kalvningsland och sommarbete. Antalet renar måste ovillkorligen minskas. Detta problem, orsakat av Norge och Ryssland, tvingades Sverige då lösa.

 

Genomförandet

Det fanns två alternativ, att slakta renar eller att flytta folk och renar. Problemet var att ingen frivilligt ville slakta eller flytta. Av två onda ting valde staten det minst definitiva.

I stället för tvångsslakt av ren, vilket inneburit att samer tvingats lämna renskötseln, beordrade staten cirka 400 personer söderut, till nya betesområden. En del ända ner till Västerbotten och Jämtland.

Flyttningarna innebar enorma påfrestningar fysiskt, psykiskt och ekonomiskt, och att detta upplevdes som ett övergrepp är lätt att förstå. Men vad var alternativet?

 

Rådande klimat

Eftersom dåtida händelser inte kan mätas med nutida måttstock, måste genomförandet bedömas utifrån rådande samhällsklimat.

Samma år, 1931, som de första tvångsförflyttade kom till Västerbotten, sköts strejkande arbetare ihjäl i Ådalen vilket säger en del om Sverige då.

Det som i ord och handling var normal myndighetsutövning är uteslutet och ofta brottsligt idag.

De som sattes att genomföra detta svåra uppdrag kan egentligen inte klandras. De var barn av sin tid och visste inte bättre.

 

Vad blev resultatet?

I dag bedriver ättlingar till tvångsflyttade renskötsel i de nya områdena längs fjällkedjan, hela vägen ner till Jämtland.

Fortfarande finns 85 procent, av landets cirka 3.000 renägare, i Norrbotten. Tillsammans med omkring 130.000 renar.

I Västerbotten och Jämtland har de övriga 15 procenten cirka 100.000 renar.

De genomsnittligt största renskötselföretagen finns alltså i de län där de som flyttade längst slog sig ner.

Hur det sett ut idag om staten slaktat renar, eller inte agerat alls, går inte att veta.

 

Aspekt som saknas

Men frågan är: Går det utesluta att tvångsflyttningarna, trots alla brister och uppoffringar, kan ses som statligt ansvarstagande i en svår situation, och att utfallet blev ett nödvändigt stålbad som på sikt gagnade fjällrenskötseln?

Varför finns inte denna aspekt med i direktiven till den av dåvarande kulturministern Amanda Lind (MP) tillsatta sanningskommissionen? Om hela sanningen eftersträvas.

 

Kjell Brännström

Ängesbyn, Luleå

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se

Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.

Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.

Kommentera artikeln

Vad tycker du? Här kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver skapa ett konto och logga in först.
Tänk på att hålla god ton, inte byta ämne och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.
Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort.
Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen Svenskjakt.se.

Visa kommentarer

Andra läser också

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Delta i debatten

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3.000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till debatt@svenskjakt.se

Senaste nytt

Mest läst

Mina artiklar

Senaste från Annonstorget