Utfodringsförbud som regeringen föreslagit är mycket bekymmersamt. Utfodring som sköts på rätt sätt gynnar lantbruket, och skador bekämpas bäst genom samarbete, inte påbud från myndigheter.

Under hösten ska riksdagen ta ställning till regeringens proposition om vildsvin och viltskador. Sverigedemokraterna kan inte stödja denna proposition eftersom den medför nya problem för svenska jägare, medan gamla problem lämnas olösta.

I förra veckan framfördes många inlägg i media om att ett 50-tal poliser gjort ett omfattande tillslag mot några personer som misstänks för illegal jakt på björn och järv. Helt plötsligt så finns det hur många poliser som helst att tillgå.

Det är beklämmande att ta del av många av de argument som nu förs fram mot ett förbud mot avarterna vid utfodringen av vildsvin. Uppfattningarna om vad som är god jägaretik skiljer sig avsevärt från min, och många andra jägares.

Jag hade på rippremiären det tvivelaktiga nöjet att på fjället möta ett gäng italienska ripjägare. Hur kan det vara möjligt att utländska jägare får jaga utan svensk jaktguide?

Riksjaktvårdskonsulent Daniel Ligné bemöter i ett avslutande inlägg fälltillverkaren Evald Hellgrens replik om vildsvinsfällor. Att vildsvin men inte kronhjort fångas i fällor beror på att de förstnämnda hanteras som ett andra klassens vilt, skriver Ligné.

Diskussionen om vildsvinsfällor går vidare, när fälltillverkaren Evald Hellgren här replikerar på riksjaktvårdskonsulent Daniel Lignés debattsvar. Hellgren anser att argumenten skulle platsa hos en jaktfientlig organisation.

Det är bra att Svenska Jägareförbundet är skeptiska till vildsvinsfällor som en allmänt förekommande metod för vildsvinsförvaltning.

Rubriken är föranledd av att Jägareförbundet utformat en policy som går ut på att avråda medlemmar och andra jägare att använda vildsvinsfällor. Man påstår sig vara helt säkra på att djuren stressas mer av fällfångst än av annan jakt. Att köttet blir dåligt. Argumenten följer den barnsliga begreppskoden ”så här är det ju därför att vi vet att så här är det ju”.

Det är positivt att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht nu klargör att det är regeringens avsikt att komma åt avarter av viltutfodring. Tyvärr kvarstår dock många av de frågetecken som väckts av regeringens proposition. Det mest grundläggande är dess överensstämmelse med regeringsformens egendomsskydd.

I en replik på landsbygdsminister Sven-Erik Buchts debattartikel om utfodring skriver Jägareförbundets ordförande Björn Sprängare att det är välkommet att ministern förtydligar vad som föreslagits. De tolkningar som landsbygdsministern gör står emellertid inte i propositionen.

Majoriteten av alla de som utfodrar vilt sköter det på ett utmärkt sätt. Men det finns de som inte gör det och syftet med ändringen i jaktlagen är att kunna hantera utfodringens negativa effekter.

Det finns de som hävdar att det skjuts lika mycket vilt i Sverige idag, som det gjordes före att de stora rovdjuren började återta terräng i slutet på 1970-talet. Det skulle endast vara möjligt om rovdjurens huvudsakliga kost bestod av annat än kött, vilket inte är fallet.

Jag läste i Svensk Jakt att regeringen föreslår ett förbud mot utfodring av vilt. Hur menar man då att vi ska hjälpa djuren, om de på grund av vädret behöver hjälp? Är man så ansvarslös mot det vilda?

Lantbruket binder ris för egen rygg. Att stoppa utfodring kommer få oerhört negativa konsekvenser med kraftigt ökade skador för lantbruket.

Då har cirkus varg dragit igång igen med överklaganden av skyddsjakter. Att föreningar överklagar är ju förståeligt men jag ifrågasätter deras rätt att överklaga skyddsjaktsbeslut enligt Århuskonventionen.

Den rödgröna regeringen utformade nyligen ett förslag och söker nu lagligt stöd för ett förbud mot utfodring av vilt. Återigen visar man att man inte förstår vad viltförvaltning innebär.

Den senaste tiden har media uppmärksammat arbetet med EU:s nya vapendirektiv och vilka konsekvenserna kan bli för jägare och sportskyttar. Inrikesminister Anders Ygeman (S) har med sitt sedvanliga förtroendeingivande tonfall försökt mana till lugn, medan andra – däribland jag själv – haft svårt att känna tillit till klåfingriga politikers välvilja i frågan.

Den svenska jakten är mycket. För alla oss jagande är den alla upplevelser och minnen, den är en del av landets kulturarv och därmed förvaltning av historia såväl som en förvaltning av nuet genom viltvården och den aktiva planeringen av olika arters framtid. Jakten är också en politisk fråga, där inte endast vi jägare har åsikter.