I debattartikeln "Vad får vi för älgstam om fjolingarna får betäcka?" slår skribenten Gösta Danielsson huvudet på spiken. För så har läget varit på många håll i södra Sverige.

Organisationen Svenskt Viltkött kritiserar Svenska Jägareförbundet för att driva en kampanj för att tillåta försäljning av vildsvinskött från jägare direkt till konsument. Jägareförbundet svarar direkt på kritiken.

Att jägarna missköter älgstammen påvisade Erik Wilsson i två artiklar i Svensk Jakt för cirka tio år sedan.

Debatten runt älgstammen har hittills mest handlat om hur tät den ska vara och om skogsägarnas ambitioner att minska betesskador på växande skog. Men i skuggan av den debatten håller vi jägare på att missbruka vår roll som förvaltare av en viktig naturresurs.

Med en ökad vargstam är risken stor att vildsvinsjakten minskar då jägarna inte vill släppa sina hundar i marker där det finns varg. Vargen kompenserar inte heller den uteblivna jakten, eftersom vildsvin endast i undantagsfall återfinns bland bytesdjuren.

Jag är rätt välkänd som jägare och tävlingsskytt. Detta är inget problem i sig, problemet är att jag ständigt blir ombedd att ta hand om efterlämnad ammunition. Ordningen för att göra detta på ett godkänt sätt är alldeles för byråkratisk.

Älgarna jämställs av pensionerade SLU professorer med inrikesflyget. Skogsstyrelsen skriver viltfientliga policyförslag. Skogs- och jordbrukslobbyister vill ha oreglerad jakt på kronhjort, och pekar ut de svenska viltstammarna som ett hot mot areellt brukande. LRF vill förbjuda utfodring. I detta drev måste jägarna stå på viltets sida!

Låt djuren leva så långt det går, skriver signaturen Gudrun i insändaren Låt vargen riva ren och får. Varför stanna vid djuren? Hennes resonemang kan lika gärna överföras till växtriket.

Jag håller med Elias Glaveby i artikeln Hur kan vi förbättra jägarexamen? angående hans synpunkter på utbildningen av jägare. En sådan måste få ta tid.

Viltekologen Olof Liberg uttalar sig i SVT Nyheter Västmanland om den så kallade Kolsvavargens beteende. Av allt att döma har han ändrat uppfattning.

Att vara jägare är inget man blir av ett enskilt test, utan genom en process som ska pågå under en livstid. Att vid ett enda examinationstillfälle avgöra om den nye jägaren har de kunskaper som krävs för att få sin jägarexamen är direkt felaktigt.

För mig är det enkelt, låt djuren leva så länge det går. Vi kan döda djur i många sammanhang, och vi gör det. Därför blir det svårt att dra gränsen, var går djurens rätt någonstans?

Vi har alla en bild från väckelsemöten inom olika sekter på vår näthinna. En bild av en karismatisk, högljudd och manipulerande man som går omkring framför en hänförd liten skara människor han lyckats dupera. Beteendet går igen där vargvännerna samlas på Facebook.

Som jägare har jag ett intresse av djur, natur, skytte och vapen. Mycket av vapenlagstiftningen är svår att förstå. Kontrollen av vapenägare är så stor i Sverige att lagstiftningen borde kunna förenklas.

Nu är det hög tid att riksdagens beslut blir verklighet gällande förvaltning av varg.

För de flitiga jägare som nu ägnar sommarnatt efter sommarnatt åt vildsvinsjakt i grödor, kan det kännas mer som ett aldrig sinande arbete än en fritidsaktivitet. Vi jägare kan bidra till att minska skadorna både genom att långsiktigt reglera stammen, men också med skyddsjakt för att få bort vildsvinen från grödorna.

Olle Andersson kritiserar på svenskjakt.se, i insändaren Godtycklig älgförvaltning i Norrbotten, länsstyrelsen för orättvis älgtilldelning. Här får han svar i en replik.

Mot bakgrund av vad som hänt i samband med outsourcingen av Transportstyrelsens dataregister finns det anledning att ifrågasätta att de vapenregister som finns inom EU ska delas mellan medlemsländerna.

Säg rävjakt till en oinvigd och vederbörande ser inför sitt inre trumpetande män i röda rockar bakom ett helt stim av hundar. För det första har den engelska rävjakten varit förbjuden i över tio år. För det andra är den så långt ifrån den sorts rävjakt vi bedriver i Sverige man kan komma.