Det främsta argumentet som används av de som vill att vi ska ha frilevande varg är att vi genom att återintroducera varg hjälper till med att rädda en utrotningshotad djurart. Men vargen är mycket långt ifrån att hotas av utrotning.

EU:s förslag till ett nytt vapendirektiv är ett lysande exempel på symbolpolitik, som endast slår mot de laglydiga vapenägarna, sportskyttar såväl som jägare.

Carl-Gustaf Thulin pläderar i debattartikeln Jaga hjortdjur efter brunsten för att jakttiderna för hjortdjur bör flyttas till efter brunsten. Han framför i artikeln några mycket märkliga argument.

Jag har de senaste 20 åren jagat på 1.000 hektar i Västerbergslagen. Under denna långa tid är en skjuten treåring den största iakttagna tjuren. Vi jägare stör det naturliga urval som ska hålla älgstammen vital och anpassningsbar.

Förvaltning är enligt Nationalencyklopedin ”att sköta eller administrera något för någon annans räkning”. Vi förvaltar eller sköter älgstammen på uppdrag av våra beslutsfattare, således efter ett beslut taget i riksdagen. Rent demokratiskt, något vi som majoriteten själva indirekt valt.

Vilka är skyddade från en olycka? Kanske våra folkvalda politiker eller stålmännen på gatan. Vi jägare måste tillsammans arbeta för att underlätta för rörelsehindrade jägare att få tillgång till jakt.

I våras försattes Småländska Vapen i konkurs efter att ha varit verksam i över 90 år. Polisens brister i licenshanteringen angavs vara främsta orsaken.

Jag har lite svårt att förstå den debatt som uppstått om utfodring av vilda djur. Självklart ska vi hjälpa djuren när de har det svårt, och det inkluderar även fåglarna vid fågelbordet.

Missnöjet är stort ute i jägarkåren. Rovdjuren med vargen i spetsen tar död på en tusenårig kultur. För att rädda jakten och landsbygdens värden måste vi agera tillsammans. Endast om vi är många är vi starka.

Jag blir fundersam när jag läser Göran Erikssons påstående att Svenska Jägareförbundet, ska ”gå ut med en synpunkt som är vanlig bland medlemmarna”, det vill säga ”nolltolerans mot vilda vargar”.

Vid Svenska Jägareförbundets årsstämma 2016 gjordes ett uttalande om att förbundet vill ha så få vargar som möjligt. Detta uttalande var inte villkorat på något sätt. Det var inte underförstått att detta gällde bara om gynnsam bevarandestatus, GYBS, uppfylldes eller om riksdagen tyckte på det ena eller andra sättet.

Jag bor i Jämtland tycker det trista med Svenska Jägareförbundet är att man inte går i takt med sina medlemmar.

Genom hela debatten om utfodring, har vissa debattörer använt sig av något märkliga argument, som att det skulle röra sig om liv eller död för våra viltstammar om man slutar med utfodringen eller kraftigt drar ned densamma. Så är det naturligtvis inte.

Efter 25 års erfarenhet av att undersöka viltskador på skogen har jag kommit fram till följande: Den stora boven är de bristande kunskaper hos människor som är satta att förvalta skogen.

I Svensk Jakt 10/2016 kunde vi läsa om pågående förhandlingar i ministerrådet och EU:s skrivningar om det nya vapendirektivet. Något som kommer att påverkar svenska jägare oavsett vad politikerna säger.

Ett kvarts år, tre månader, får medborgarna i vår region vänta på att få sin vapenlicens i dag. Det innebär stora problem för vapenhandlare och för de som väntar på licens för sitt vapen.

Nu har det gått en vecka sedan regeringen presenterade sin lösning på fjälljaktfrågan och troligen kommer den inte att avvika mycket från den tidigare promemorian.

För Örebros räkning betyder jakten tre vargar i vårt vargtäta län.

I Skåne skjuter älgjägarna på jaktpremiären till efter brunsten. De skånska jägarna är ett föredöme för jägarkåren. Vi borde förskjuta jakttiden för alla hjortdjur – älg, kronhjort, dovhjort och rådjur – till efter brunsten.