fredag 29 mars

Opinion

Hur blir det när de som styr föreningarna med järnhand inte finns kvar, undrar debattören. Foto: Pixabay

Debatt: ”Minskande intresse för ideellt engagemang”

Föreningsliv är i mångt och mycket väldigt trevligt! Hur människor kan träffas och övervinna normala hinder såsom ålders-, kultur- och åsiktsskillnader.

Jag har varit aktiv i olika föreningar i nästan hela mitt liv. I yngre dagar spelade jag fotboll och var egentligen inte så insatt i själva föreningen. Men kände ändå gemenskap med A-laget och alla de andra. Allt från vaktmästare till tanten som stod i kiosken på matchdagar. Alla hade olika uppgifter men jobbade ändå mot samma mål. Att föreningens lag skulle ha kul och vinna matcher.

I vuxen ålder har jag en liten annan, kanske inte lika ung och naiv, bild av föreningsliv.

 

Vikande ideellt intresse

Jag har varit aktiv i främst jakt- och hundföreningar de sista åren. Jag vet inte hur det varit förr, men jag tycker mig se ett vikande intresse att engagera sig ideellt.

Jag sitter i dag på ett par styrelseposter. I viltvårdsområdet hemma sitter jag som både kassör och sekreterare. Det är inget vidare betungande arbete, annat än att man får lägga några extra timmar inför årsmötet. Det består egentligen i att betala några räkningar, föra kassabok och skriva protokoll vid möten.

Ett lite trevligt inslag i vardagen att få komma ut och träffa andra, totalt annorlunda människor, fast med ett gemensamt intresse. Det är trevliga gubbar och jag upplever att jag får hjälp om jag skulle behöva det.

Jag satt även med i en kretsstyrelse för Jägareförbundet ett år och fick under det året arrangera ett kretsmästerskap i eftersök. En rolig erfarenhet som fick in mig på viltspår och gjorde att jag idag sitter med tre välmeriterade hundar!

 

Annat i hundföreningen

Upplevelsen var samma där, folk var välvilligt inställda och hjälpte en nykomling att knyta ihop säcken. Jag är inte speciellt ung med mina 29 år, men i föreningslivet skulle jag vilja påstå att jag är ung. Så det var kul att bli behandlad som en i gänget och få en meningsfull uppgift.

 

I hundföreningen är det annat.

I dag sitter det ett par personer med behov av att kontrollera allt som sker. Jag kom in där med inställningen att försöka se och lära, men samtidigt dra mitt strå till stacken. Jag ville ju jobba för vår fina hundras.

Jag erbjöd mig att vara kassör. Nej.

Jag erbjöd mig att vara medlemsansvarig. Nej.

Okej, då avvaktar jag ett år och ser om det finns andra arbetsuppgifter till mig om jag blir invald i styrelsen på nytt.

Jag åker på utställningar, går jaktprov och representerar klubben på en jaktmässa, allt för att visa upp vår hundras.

 

Luften går ur en

Året därpå får jag förnyat förtroende, sitter återigen på ett konstituerande styrelsemöte och försöker få en meningsfull uppgift. Icke! Sofie Rockmyr, ledamot.

Men klubbkampen kunde jag minsann få arrangera! Yes! Tills några månader senare när jag får höra att några andra i klubben ville arrangera KM i deras hemtrakter och mina tjänster inte längre var behövda.

Där gick luften ur igen. Men i min strävan att hjälpa rasen framåt lyckades jag ändå ta fram min egen tik till trippelchampion. Det är då alltid något!

Men för första gången i mitt liv har jag stött på en förening där ens insats inte är önskvärd. Där man hela tiden blir behandlad som en ung, oerfaren, otymplig bråkstake som bara ska hållas i korta tyglar.

Efter årets årsmöte brast det. När jag för tredje gången sitter på ett konstituerande styrelsemöte och propagerar för att fördela arbetsuppgifterna på alla ledamöter, men återigen blir totalt överkörd. Dagen före hade jag inte ens blivit kallad till styrelsemötet före årsmötet. Kände mig sårad, förringad och förbannad! Jag kallade mötet en ”jäkla lekstuga” och stormade iväg.

För när man hela sitt liv levt med att försöka ta ansvar, dra sitt lass och hjälpas åt men inte få delta på samma sätt som de andra förtroendevalda, då tycker åtminstone jag att det är något fel.

 

Enbart mötesutfyllnad

Det kommer alltid sitta personer på styrelseposter som egentligen inte vill göra något. Någon som kan tänka sig att gå på några möten om året och kanske koka kaffe på årsmötet. Men när det finns folk i föreningen som vill jobba, som vill komma till tals men som inte får?

Jag personligen ser ingen framtid i den här rasklubben längre, vilket känns fruktansvärt. Demokratiskt vald till styrelsen, men sitter bara med som mötesutfyllnad.

Men jag kommer hädanefter att fokusera på mina hundar och lyfta fram deras kapacitet och på så vis hjälpa rasen framåt. För det är vad jag kan påverka.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra: Hur blir det den dagen när de som i dag styr klubben med järnhand inte längre finns?

När ingen annan fått vara med och lära sig?

Årsmötet är föreningars beslutsfattande organ. Där alla medlemmar får vara med och komma med sina åsikter. Där man kan vara med och påverka klubbens framtid. Om någon tordes öppna käften…

 

Sofie Rockmyr

Högboda

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se

Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.

Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.