Jag har tidigare ifrågasatt Girjasdomens prejudikatvärde, i den mening att en domstol som kan komma att pröva ett ärende liknande Girjas inte med nödvändighet kommer att komma till samma slutsats, det vill säga att samebyn ska få ensam upplåtelserätt gällande jakt och fiske.
Min slutsats grundas på det faktum att Högsta domstolen inte prövade om den bestämmelse i rennäringslagen som slår fast att en sameby inte får upplåta rätten till jakt och fiske hindrade Girjas från att göra just det. Anledning till att Högsta domstolen inte prövade frågan var att domstolen är bunden av vad parterna anför i processen.
I målet anförde staten att det förbud för samebyar att upplåta rätten till jakt och fiske som finns i rennäringslagen, inte skulle tillämpas för det fall samebyn skulle ha rätt att upplåta jakt och fiske enligt urminnes hävd.

Prövades inte

Då Högsta domstolen dömde till samebyns fördel med hänvisning till just urminnes hävd kunde domstolen därför inte pröva om det aktuella förbudet i rennäringslagen skulle kunna hindra sådana upplåtelser.
I Girjasmålet gjorde således staten ett medvetet val i den mening att staten, via Justitiekanslern, inte försökte begränsa samebyns rätt att upplåta jakt och fiske med stöd av just rennäringslagen.

Möjlig annan utgång

Om staten i en annan process – exempelvis i den process som Talma sameby nu inlett i Gällivare tingsrätt – skulle hävda att en sameby möjligtvis har haft en rätt att upplåta jakt och fiske enligt urminnes hävd, men att denna rätt upphävdes 1993 då rennäringslagen ändrades, är det inte osannolikt att utgången skulle bli en annan än i Girjasmålet.
Högsta domstolen uttalade också i Girjasmålet att en rättighet, såsom att upplåta rätten till jakt och fiske, kan upphävas bland annat med stöd av tydlig och definitiv lagstiftning.

En väg framåt

I Svensk Jakt nr 7/2022 och på Svenskjakt.se föreslog jag därför en väg framåt med innebörd att riksdagen ska anta en lagstiftning som på ett tydligt och definitivt sätt gör just det, det vill säga slår fast att det är staten som ska upplåta rätten till jakt och fiske på den egna marken i fjällen.
Även om det säkerligen kan vara en väg framåt att anta ny lagstiftning finns det en annan lösning som kanske är minst lika effektiv – nämligen att börja tillämpa den lagstiftning som vi redan har.
Den bestämmelse i rennäringslagen som hindrar samebyar att upplåta rätten till jakt och fiske antogs av riksdagen 1993 och är således ett resultat av en demokratisk process.

Tillgänglig jakt

Motiven bakom lagändringen var att den aktuella resursen, i form av jakt och fiske på statens mark i fjällen, skulle göras tillgänglig för allmänheten.
Statens val, att inte försöka inskränka Girjas samebys möjligheter i det avseendet, har däremot i allra högsta grad påverkat allmänhetens möjligheter till jakt och fiske på statens mark inom det område som var föremål för prövning i Girjasmålet.
Varför staten valde den aktuella lösningen i Girjasmålet kan vi bara spekulera i. Kanske berodde det på tvivel i fråga om hur väl man ansåg att rennäringslagen överensstämde med Sveriges internationella förpliktelser.

”Högsta domstolen kan ha bundit ris åt samebyarnas rygg”

Första argumentet

I det sammanhanget kan det vara av intresse att nämna att Girjas första argument för att få ensam upplåtelserätt till jakt och fiske var att rennäringslagen inte skulle ges den innebörd som följer av ordalydelsen, det vill säga att det är förbjudet för samebyar och medlemmar i samebyar att upplåta sådana rättigheter som ingår i renskötselrätten.
Girjas hävdade att upplåtelseförbudet i rennäringslagen stod i strid med regeringsformen och Sveriges internationella förpliktelser.

Ingen strid

I och med Högsta domstolens tydliga avgörande i Girjasmålet vet vi emellertid nu att de bestämmelser i rennäringslagen som hindrar samebyar från att upplåta rätten till jakt och fiske vare sig strider mot regeringsformen eller våra internationella åtaganden.
Av allt att döma finns det därför inget som hindrar staten från att i framtida processer tillämpa rennäringslagen. Det kan också argumenteras för att det inte bara är en möjlighet för staten, utan till och med något av en demokratisk skyldighet.
En annan ordning hade ju kunnat innebära att Justitiekanslern som företräder staten sätter sig över i riksdagen demokratiskt fattade beslut, i strid med rättsstatliga principer.

Tobias Indén

Docent i rättsvetenskap vid Umeå universitet och gästprofessor i förvaltningsrätt vid Mittuniversitetet, Östersund