Sveriges rika natur och flora är fantastisk, för varje år som går är det fler som upptäcker vandring, jakt, paddla kanot och motion i våra stora skogar och höga fjäll.

Tillsammans med dessa otroligt stora möjligheter till rekreation, motion och liknande följer även ansvar för natur och djur. Detta ansvar bör ligga på de människors axlar som faktiskt besöker vår skog och mark.

Två stora frågor inför framtidens jakt och viltvård är dels decentraliseringen och dels en bättre viltvård.

I valrörelsen 2010 undrade Nya Moderaterna hur många i Stockholm som sett en varg – frågan kvarstår, men tyvärr måste vi utvidga frågan, hur många i Bryssel har sett ett vilt djur?

Den viktiga principen

När Europeiska Unionen formades lades grunden på en väldigt viktig princip. Den så kallade subsidiaritetsprincipen, att alla beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt och så effektivt som möjligt. Inte långt borta från verkligheten, inlåsta i ett konferensrum där politiker tittar ut på verkligheten genom ett fönster.

Idag har vi fått direktiv från Europeiska Unionen om hur vi ska sköta vår viltvårdspolitik. Syftet med bestämmelserna i habitatdirektivet är att ”säkra den biologiska mångfalden genom bevarandet av naturligt förekommande livsmiljöer samt den vilda floran och faunan inom EU:s medlemsstater”. Det är tack vare detta direktiv, som en (Junsele-)varg, har ställt frågan på sin spets i Sverige: vem är bäst lämpad att ta hand om Sveriges djur och vår natur, EU eller Sverige?

Regionala beslut

När människor, långt bort från verkligheten, skall fatta beslut blir det oftast fel beslut som inte grundar sig i verkligheten utan av ideologiska resonemang. Den svenska rovdjurspolitiken skulle må bra av att människor som vistas i områden där vilt lever naturligt faktiskt är också dem som fattar besluten. Habitatdirektivet är ett lysande exempel på där EU:s subsidiaritetsprincip har totalt negligerats av EU-parlamentet och -kommissionen.

Besluten om skyddsjakt och liknande bör ligga hos Naturvårdsverket och lokala samt regionala beslutsfattare. Inte på europeisk nivå. En nationellt hotad art kan exempelvis vara starkt koncentrerad till en viss plats, då behöver vi en lokal och regional syn på jakt- och rovdjurspolitiken.

Det är omöjligt att fatta informerade beslut när information saknas. Sverige ger pengar genom EU för att förhindra skogsbränder under januari månad till vissa länder, det är ett regionalt och lokalt perspektiv. Uppenbarligen och bevisligen, när det gäller art- och habitatdirektivet, skall det vara en europeisk syn som genomsyrar debatten.

Denna syn måste vändas om vi ska lyckas med att behålla vår fina natur. Viltvårdspolitiken ska inte beslutas om i ett konferensrum i Bryssel, utan snarare av de som faktiskt har besökt vår natur, på lokal nivå.

Erik Bengtzboe

Förbundsordförande Moderata Ungdomsförbundet