Nu har slutförhör hållits med Karl Hedin i det så kallade Västmanlandsfallet, utan att något nytt framkom i hans fall. Utom möjligen att han, efter att ha hållits på halster av miljöåklagaren under mer än ett år, fick reda på kvarvarande utestående misstankar mot honom. Ett mycket rimligt och tidigare framställt krav, som ej besvarats.
Miljöåklagaren ska nu när förundersökningen är slutförd fundera på om han har nog på fötterna för att gå till åtal, eller lägga ned ärendet.

I avvaktan på det beslutet kan jag inte låta bli att fundera på de många frågor som väckts under de snart 14 månader, som utredningen pågått och debatterats i media.

Oberoende undersökning krävs

Att polisens artskydds- och kulturarvsgrupp, inom Nationella Operativa Avdelningen, NOA, sedan april 2018 agerat på basis av falska vittnesmål, väcker starka krav på en separat oberoende undersökning av hur detta mycket märkliga agerande kunnat få lov att fortsätta och varför.

Frågan är högst relevant eftersom utredningen vilar på uppgifter från vad som först beskrevs som en ”centralt placerad anonym trovärdig källa”, men som senare visade sig vara en dokumenterat psykisk sjuk hustru till en av de misstänkta,

Att ”det trovärdiga vittnet” dessutom tagit tillbaka alla sina anklagelser och i flera publicerade brev till miljöåklagaren Lars Magnusson erkänt att hon ljugit ihop allt, gör ärendet närmast omöjligt att driva med någon framgång i en domstol.

Rättssystemet sluter sig

Vi har också under året som gått sett hur vissa delar av rättssystemet, när deras agerande har ifrågasatts och till och med polisanmälts, slutit sig hårt samman under rent löjeväckande former.

Den högsta nivån inom åklagarväsendet, Riksåklagaren, bagatelliserar till exempel olagligt hanterande av hemliga tvångsmedel och grova kränkningar mot integriteten i jaktbrottsärenden och kallar dessa ringa.

Detta sker samtidigt som Riksåklagaren i brev till regeringen begär att lagen ska ändras så att dessa kränkningar kan fortsätta. Ett sådant agerande väcker berättigade frågor om myndighetens integritet och oväld.

Till saken hör att den olagliga hemliga telefonavlyssningen av misstänkta i jaktbrottsärenden har, efter ansökan av miljöåklagaren Åse Schoultz, beslutats vid tre olika tingsrätter och bedrivits i minst tre fall före Västmanlandsfallet. I samtliga fall utan att detta beivrats eller att lagligheten har ifrågasatts eller ens kommenterats av ansvariga politiker eller tillsynsmyndigheter. Varför inte undrar jag?

Respekten för rättssystemets legitimitet hos allmänheten, har givetvis tagit stor skada av detta oskick.

Kontrollorganet tog rygg

De många som följer fallet har vidare förvånats över hur riksdagens kontrollorgan, Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden, SIN, med uppgift att utöva tillsyn över hur hemliga tvångsmedel används, agerat. Eller rättare sagt, inte agerat.

Istället för att utöva sin efterfrågade och viktiga tillsyn och bedöma lagligheten i ett anmält och av en lagkunnig extern juristkonsult i förväg bedömt agerande, tog nämnden efter lång betänketid rygg på det kritiserade beslutet, som fattats av den myndighet SIN har till uppgift att kontrollera och lade ned ärendet.
Ett ”Catch-22” liknande, obegripligt rundgångsresonemang, som vi inte ens trodde var möjligt att SIN skulle kunna föra.

Egen gårdvar

Vi har sett hur myndigheterna har tillsatt en egen gårdvar när frågorna om deras feltolkningar av (och kanske rent av förvanskade) bevis blivit alltför besvärande. Så kallade bevis som bland annat lett till häktning och inlåsning av misstänkta i mer än en månads tid. Denne chefsåklagare, vars uppgift är att utreda polis och åklagare, har efter bara några dagars funderande förklarat att inga straffbara brott eller fel har begåtts och lagt ned sin förundersökning igen.

Därmed hoppades man sannolikt att kritiken skulle upphöra och allt vara begravt. En parodi på rättvisa kan man tycka.

Kritiker ska tystas

Västmanlandsfallet är inte ett jaktbrottsärende, utan ett motbjudande och oblygt försök att med statens alla maktmedel försöka skrämma och tysta Karl Hedin. En orädd och obekväm kritiker av den totalt havererade rovdjurspolitiken.

Det jag sett under året som gått, har bara förstärkt min övertygelse om att något är mycket galet i Sveriges rättsväsende.

Ett från politiken fristående rättsväsende, som tillämpar gällande lag är, liksom yttrande- och tryckfriheten, grundbultar för demokratin.

De vi utsett att representera oss i riksdagen måste nu reagera och med de maktmedel de har, stoppa politiseringen i och förfallet av rättsväsendet.

Så här kan det bara inte få lov att fortsätta längre!

Björn Törnvall

Medförfattare till boken ”Maktmissbruket”