Jag har ställt frågan tidigare: På vad grundade miljöåklagare Lars Magnusson egentligen beslutet den 26 oktober 2018, då han drog igång hela aktionen i Västmanlandsfallet, med anhållanden, gripanden, häktningar och inlåsningar på Kronobergshäktet under full isolering i 31 dagar?

Lyssnade han själv på inspelningen av det aktuella telefonsamtalet mellan Karl Hedin och hans syster, eller nöjde han sig med ett påstående från de utredande poliserna, för att ”trycka på knappen”?

Tydliga tecken

Fanns det verkligen tid till att Magnusson skulle ha fått samtalet i utskrivet felaktigt skick av Nationella operativa avdelningens, NOA:s, avlyssnare och hunnit studera det i detalj, inför sitt beslut att dra igång hela cirkusen?

Man ska komma ihåg att det skedde bara halvannan timme efter att Karl Hedin talat med sin syster i telefon.

Ju längre tiden går, desto tydligare tycker jag mig se hur åklagaren kan ha utnyttjats som ett redskap i NOA-polisernas märkliga jakt på möjligheten att försöka skrämma Karl Hedin till tystnad.

En jakt där tecknen blir allt tydligare på att miljöpoliserna i artskydds- och kulturarvsbrottsgruppen tagit till etiskt tveksamma och till och med olagliga metoder för att söka uppnå sitt mål.

Förvanskat bevis

Listan på de minst sagt tveksamma metoder som NOA-poliserna använt för att komma åt Karl Hedin är lång.

Man har lagt ned en näraliggande pågående polisutredning om grov misshandel. Poliserna har pressat ett vittne till påhittade ”avslöjanden”, som vittnet därefter tagit tillbaka. Vidare har man försökt gömma undan vittnet från kontakt med övriga familjen och deras vänner, med påhittade hot om deras farlighet för vittnet.

Och så det allvarligaste av allt – polisen har förvanskat helt centrala bevis i minst två fall, med sina felaktiga avskrifter av hemligt inspelade telefonsamtal. Förvanskningar som, i bägge fallen därefter, talar klart till de misstänktas nackdel.

Försiktighet överbord

Dessa miljöpoliser med sin påstådda spetskompetens verkar, när målet Karl Hedin av deras ”trovärdiga källa” påstods ha medverkat i illegal rovdjursjakt, ha kastat all normal försiktighet överbord.

Man har slagit dövörat till alla för erfarna polisutredare högt ringande varningsklockor och struntat i all normal hänsyn till ett vittnes hälsotillstånd och därmed diskutabla trovärdighet. Poliserna har pressat vittnets barn i förhör.

Utöver det har man totalt struntat i riskerna för alla de vilda djur som miljöpoliserna säger sig värna, genom att inte direkt ta hand om det gift som påstods ha lagts ut i naturen.

Skrämma och tysta

Agerandet från NOA:s miljöpoliser har uppenbarligen varit helt inriktat på att försöka skrämma, tysta och trakassera Karl Hedin, vars åsikter om frilevande varg i Sverige är väl kända, men inte politiskt korrekta i maktens ögon.

Karl Hedin har vid två tillfällen polisanmält bevisförvanskningen, som åtta månader för sent påpekades för honom av den för ärendet ansvarige åklagaren Lars Magnusson.
Han har också anmält den lagöverträdelse som skedde när tillstånd till hemlig telefonavlyssning söktes och beviljades av Västmanlands läns tingsrätt, utan hänsyn till gällande lagregler och rättspraxis.

Anmälan om det senare brottet och Riksåklagarens, RÅ, uttalade ovilja att undersöka detta, lämnades även in till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, SIN, som är riksdagens tillsynsmyndighet över hur hemliga tvångsmedel används.

Slutsatsen av dessa anmälningar är att varken RÅ, SIN eller Särskilda utredningar inom Polismyndigheten vill utreda vad som har hänt.
Man vill uppenbart inte att någon ska få veta vem som egentligen ansvarar för denna rättsskandal. Ingen vill sitta med Västmanlandsfallets Svarte Petter.

Utredning lades ner

Chefsåklagare Martin Tidén vid Särskilda utredningar öppnade helt överraskande en förundersökning beträffande bevisförvanskningen, när Karl Hedin tillskrivit NOA:s och miljöåklagarens chefer, för att bevaka att inte det omtvistade bevismaterialet skulle kunna förstöras.

Tidén lade ned förundersökningen efter bara några dagar med motiveringen att inget brottsligt hade förekommit. Hur han kom till den slutsatsen är en gåta, då denna omständighet konstaterades och påvisades av den för ärendet ansvarige åklagaren Lars Magnusson.

Urholkad trovärdighet

Bevisförvanskning är ett brott, som faller under allmänt åtal. Straffet regleras i Brottsbalkens kapitel 15, paragraf 8. För att någon ska kunna ställas till ansvar måste givetvis först utredas: Vem begick den brottsliga handlingen och varför?

Varför vill inte Polismyndigheten utreda detta? Har myndighetens redan urholkade trovärdighet hos allmänheten verkligen råd med att svaret fortsätter att mörkas, i stället för att tvätta rent i denna uppenbart politiskt nedsmutsade byk?

Hoppet till corona

Man hoppas kanske på att den viktiga frågan om bevisförvanskningen i Västmanlandsfallet – av vem och varför? – ska hamna i bakgrunden och försvinna ut i dimman, när coronavirusets framfart numera så totalt dominerar mediabruset.

Jag tror och hoppas att frågan fortsätter att jaga de ansvariga inom Polismyndigheten och justitiedepartementet, till dess att man inser det ohållbara i att fortsätta mörkläggningen och ger oss ett tillfredställande svar.

Något annat är faktiskt inte acceptabelt i den rättsstat vi väl ändå vill att Sverige ska vara.

Björn Törnvall