I går kom det glädjande beskedet att överåklagare Anders Jakobsson vid Särskilda åklagarkammaren lyft upp REMA-åklagaren Lars Magnussons agerande till Riksåklagaren (RÅ) Petra Lundh, för avgörande om förundersökning ska inledas mot både åklagaren och domaren, som fattade beslut om att avlyssna misstänktas telefoner i Västmanlandsfallet.

Deras otillåtna användande av hemlig telefonavlyssning i jaktbrottsmål är angelägen att observera, utreda och stoppa av högsta ansvariga inom åklagarväsendet. Det är ytterst en fråga om tilltro till rättsväsendet.

Otillåten avlyssning

Beskedet kom samma dag som vi kunde höra kammaråklagaren vid REMA, Åse Schoultz i   radioprogrammet Kaliber i P1, ondgöra sig över att man från REMA:s sida kunnat leda så få anmälda jaktbrott till åtal och att så få personer dömts i domstol för dessa grova brott.

Det är intressant att konstatera att Åse Schoultz är den åklagare som i hela tre jaktbrottsärenden använt sig av otillåten hemlig telefonavlyssning.

Det har skett i Lillhärdalsfallet, där alla åtalade frikändes i både tingsrätten och hovrätten, i Norrbottensfallet, där den längsta fängelsedomen kortades till 1 år och 3 månader i hovrätten (långt under längre än två år som är gränsen för att få tillåta hemlig telefonavlyssning) samt i Hälsinglandsfallet som efter två år fortfarande är under utredning.

Åse Schoultz med sina tre fall av missbruk av hemlig telefonavlyssning måste givetvis tillsammans med sina samarbetande tingsrättsdomare granskas på samma sätt som nu sker med hennes REMA-kollega Lars Magnusson i Västmanlandsfallet.

Inget olycksfall

Vi trodde, när vi skrev boken De jagade jägarna om Lillhärdalsfallet, att senfärdigheten och den plågsamt utdragna processen var ett olycksfall i arbetet från Åse Schoultz och REMA:s sida. Så var det tyvärr inte.

Det blir allt tydligare att det som skett och sker i de fem jaktbrottsmål, inklusive Sjundafallet, som vi studerat är att åklagarna har ett eget system för att låta – på mycket svaga och ibland obefintliga grunder – misstänkta personer, ”dömas” av gatans domstol, långt innan deras sak kan prövas i domstol.

Kan man inte få de misstänkta dömda i en vanlig domstol, kan man alltid med systemet ”straff före dom” se till att försöka skrämma, tysta och behandla dem så illa, att de blir till varnande exempel för andra.

Åklagare utnyttjar media

Åklagarna som ansvarar för jaktbrottsutredningarna skyller genomgående på andra instanser i rättsväsendet för att utredningarna drar ut oacceptabelt långt i tiden, ofta två år eller mer.

Förundersökningssekretess binder försvararna till tystnad men uppenbart inte åklagarna, som glatt utnyttjar möjligheten att stärka mediabilden av de misstänkta som kriminella.

Man håller i onödan de misstänkta inlåsta och isolerade i häkte under förnedrande former i en månads tid, för att mjuka upp deras motstånd. Man gör vad man kan, för att försvåra deras kontakter med anhöriga, vänner och arbetskamrater under häktningstiden. Som lök på laxen strular man med återlämnandet av beslagtagna ägodelar efter frisläppandet.

Olycklig utveckling

Den gyllene princip vi lever efter i vårt rättssamhälle – Du är oskyldig till dess motsatsen är bevisad – har i dessa fall, regisserade av REMA med god hjälp av NOA:s mycket uppfinningsrika artskydds- och kulturarvsbrottsgrupp bytts ut mot devisen Ingen rök utan eld.

Detta är en olycklig, sannolikt politiskt påverkad, utveckling, som måste stoppas genom att lyftas fram i ljuset. Efterlevnaden av lagar och förordningar bygger på förtroende för rättssamhället. Har vi verkligen råd att montera ned detta, på det sätt vi nu ser i de så kallade jaktbrottsärendena?

Björn Törnvall

Medförfattare till boken De jagade jägarna