”Vargarna voro en fasans plåga. Människans närhet bekymrade dem inte mycket. Strykande på vakt kring husknutarne, liggande på lur vid fänadrev och tå, då kreaturen släpptes vall, blodtörstiga och djärva, sleto de många boskapen så gott som rakt ur händerna på folk… Aldrig var det annat än bekymmer och oro.”

Citatet är hämtat ur bonden Klas Olssons uppteckningar från Vedens härad i Västergötland. Det beskriver med tydlighet den oro som bönderna levde med vid 1800-talets mitt. Åtskilliga uppteckningar berättar om attacker på såväl djur som människor. Vargstammen tycks varit förhållandevis talrik i Västergötland, särskilt i Tiveden och Hökensås.

Liksom i övriga Sverige var det framför allt under 1800-talets första hälft som rovdjurskriget trappades upp. Skall, varggropar, fällor och förgiftade åtlar var de vanligaste metoderna. Den samtida statistiken talar sitt tydliga språk.

Under år 1823 tog vargen 120 hästar, 393 kor, 2.578 får och getter samt 503 grisar, bara i Skaraborgs län. Samma år fångades 146 vargar i samma län.

Upptrappningen av jakten ledde till resultat då det mellan åren 1827 och 1839 fångades och sköts 658 vargar. Därefter gick det allt längre tid mellan de fällda vargarna.

Den som saboterade jakten kunde råka illa ut. I mars 1826 anställde man ett skall mellan Skövde och Skara, men kvällen innan jakten hade Gustaf Skräck från Lilla Gåran tillsammans med två vänner rivit ner och förstört 25 jaktlappar.

För detta blev de anhållna och dömda på tinget i Skärv. De fick betala 13 riksdaler i böter samt ersätta värdet av det förstörda.

Kampen mot vargen lockade fram de mest märkliga vidskepelser. I Gällstad fanns en klok gumma som varje vår innan betessläpp fick många besök av traktens bönder. De djur som de önskade freda från vargen togs en pälstott från och lämnades till gumman som läste över håren. När gumman senare dog hittades tusentals hårtofsar i hennes stuga.

Kampen mot vargen lockade fram de mest märkliga vidskepelser.

En annan gumma ansåg sig kunna driva bort vargarna och byta ut dem mot snokar.

Det ansågs finnas de som vårdade vargen, en i Västergötland kallad ”Vargkärring” eller ”Vargamor”. Hon hade, genom sitt magiska kunnande, makt över skogens djur och vargen var en av hennes skyddslingar. Vargkärringen gick i kyrkan och hörde där när prästen proklamerade att det skulle vara vargskall och då kunde vargkärringen i god tid varna rovdjuren.

En sägen berättar om ett stort vargskall i Västergötland. Det bröt ut ett väldigt regnoväder och två drevkarlar sökte skydd i en gammal stuga i skogen. I stugan bodde det en gumma och till sin förvåning såg männen att det låg två vargar och sov på golvet.

Vargarna var tama hundar och gumman vädjade till männen att inte säga något om detta till någon. Om de höll tyst så skulle hon se till att traktens skogar tömdes på varg. Dessvärre kunde männen inte hålla tyst så snart stod länsman och de andra drevkarlarna och stampade i gummans farstu. Den gamla vargkärringen dömdes till döden för sina trollkonster.

Västergötland har närt två av våra mest kända rovdjursjägare. Den förste, Llewellyn Lloyd (1792–1876), var en engelsk aristokrat som valde livet med bössan i hand snarare än att fortsätta i sin fars fotspår och bli bankir.

Vid sitt första besök i Sverige 1820 blev han förtrollad av de vidsträckta skogarna och de fiskrika vattendragen. Hans intresse för naturvetenskap, rovdjursjakt och kvinnor gjorde honom känd redan under sin samtid.

Lloyd skrev flera böcker, korresponderade med Charles Darwin, sköt över 100 björnar och blev far till åtminstone sju–åtta oäkta barn. Största delen av livet kom han att bo i Vänersborg, som blev basen för många av hans jakter och fiskeäventyr. Han var känd i staden för att hållas med tama björnar som han rastade i koppel. Han provade även att föda upp vargungar och en hade han till och med planer på att göra fågelhund av.

Den andre, Johan Walfrid Enocksson (1892–1977), var från Älgarås socken och kom tidigt att lära sig jaga och växte upp med historierna om vargens framfarter i Västergötland. Jakten kom att bli hans kall och efter kringflackande bosatte han sig i Norrlands inland och levde ett hårt liv med vargjakten som huvudsyssla.

Hans idoga vargjakter medförde stor respekt bland samerna, som plågades hårt av vargens framfart. Enocksson sköt i januari 1937 en rekordvarg på över 70 kilo som nu finns i Naturhistoriska riksmuseets samlingar.

Hans idoga vargjakter medförde stor respekt bland samerna, som plågades hårt av vargens framfart.

Vem som sköt Västergötlands sista varg är svårt att säga med säkerhet. En uppgift pekar mot att den sista vargen i Älvsborg sköts på Klyftamon, Götene år 1874 medan den sista i Skaraborgs län sköts 1864.

Under stränga vintrar förekom det att vargarna gick över Vänerns is och den sista dokumenterade observationen torde ha skett 28 februari 1888 då tre vargar siktades.

Hela 1900-talet var vargfritt i dessa delar av Sverige, men under 2010-talet har vargen börjat återetableras i Västergötlands gränstrakter.

Anders Lindkvist