Det var i mörkaste Småland som vargen sökte sin tillflykt när snaran drogs åt under de stora utrotningskampanjerna på 1800-talet. Under 1830-talet dödades det i Kronobergs län 40 vargar per 100 kvadratkilometer, motsvarande siffra för Jämtland var fem vargar.

Sedan 1700-talet hade den småländska vargstammen ökat allt mer. Det tycks ha skett från ett relativt blygsamt antal till så stora proportioner att djuren utgjorde ett verkligt hot mot den småländska allmogen.

I takt med skiftesreformer och nyodling märktes vargens närvaro allt mer. Där människan bredde ut sig blev kampen om naturens resurser mer påtaglig.

Det omfattande svedjebruket minskade vargens naturliga tillhåll, samtidigt som de fler jordbrukare släppte ut boskapen i skogarna. Smålands största jordbruksnäring har sedan urminnes tider varit boskapsskötsel, vilket erbjöd vargen ett mustigt smörgåsbord.

Det förefaller som om vargstammen var som störst under 1830-talets början, vilket den samtida fragmentariska statistiken vittnar om rörande stora förluster av boskap.

År 1827 förlorade Toftaryds socken i Jönköpings län 4 kor, 14 getter, 105 får och 4 svin. Under åren 1841–42 rapporterades en förlust av 42 hästar, 875 nötkreatur, 2.134 får och 541 svin i Kalmar län. Tingen utdömde böter till de djurägare som slarvade med att låsa in djuren om natten.

Vargdiskussionerna gick varma på sockenstämmor, vid vägkorsen ute i gårdarna såväl som hos häradets bestämmande. Vargspjuten slipades, nya vargnät knöts och varglappar målades.

I Kronobergs län beslutade landshövdingen och socknarna att extra skottpengar skulle betalas ut. I september 1832 beslutade sockenombuden att höja till nio riksdaler, en nära femdubbling från 1808 års jaktstadgas skottpeng på 1 riksdaler och 24 skilling.

De höjda skottpengarna hade avsedd effekt, med toppnoteringar år 1835 då det sköts 68 vargar i Kronoberg, 39 i Kalmar län och 40 i Jönköpings län.

Jakten skedde på olika sätt, men att ställa till vargskall var den mest omfattande åtgärden. I de stora skallen uppbådades hundratals, ibland tusentals människor.

Skallen leddes av en särskild ledare, en så kallad skallfogde eller skallmästare. Denne skulle organisera alla inblandade för att upptåget skulle bli så effektivt som möjligt och inte utmynna i ett förvirrat kaos.

Smålands kanske mest framgångsrike skallfogde hette Sven Matthesson och var Linneryds sockens skallfogde. Mellan 1822 och 1844 dödades 86 vargar under hans ledning, bara i Linneryds socken.

Under Matthessons mest effektiva skall, i september 1837, dödades elva vargar.

För sina bedrifter som skallfogde fick han år 1845 en medalj i silver med grönt och gult band.

När skallfolket saknade en handlingskraftig skallmästare kunde skallen lätt haverera. Ibland utmynnade de i allsköns kalabalik, fylleri eller folkfest – beroende på skallfolkets humör. Skallen gav en godkänd ursäkt att släppa vardagens tråkigheter och få lite välbehövlig omväxling. Landshövdingen i Jönköping suckade uppgivet: ”de besvärliga skallgångarna – dessa bullersamma folksamlingar, där tusentals dagsverken förspillas, ofta i sus och dus, under det att rovdjuren skrämmas, men sällan fällas.”

Under ett skall i Nottebäck dödades en älgtjur och händelsen drogs inför tinget eftersom älgen vid denna tid var fridlyst och ytterst sällsynt. Skalldeltagarna försvarade sig med att älgen hade hoppat över ett vargnät och slagit huvudet i en sten och dött.

Det var under skallen som lapptygen kom till användning. Dessa skräckinjagande tygstycken med målade figurer spändes upp i långa rader för att skrämma vargens framfart i en viss riktning under skallet. Hela poängen med skallen var att tvinga och styra vargen i en viss riktning för att de slutligen skulle drivas mot passkyttar och vargnät.

De långa raderna av varglappar fungerade som långa staket och hindrade förhoppningsvis vargen från att bryta sig ur såten. Även i våra tider är lapptyg, om än i enklare utförande, ett välanvänt verktyg i vargjakten.

Än i dag är lapptyg välanvända verktyg vid vargjakt. Foto: Lars-Henrik Andersson

Mest effektiva var emellertid inte skallen utan de envetna och trägna jägarna som gjorde det till sitt livskall att nedgöra varg. I Ryssby socken bodde bröderna Persson, de var tre till antalet och hette Carl, Johannes och Sven August. I folkmun kallades de ”Vargadödarna” och mellan 1851 och 1868 föll hela 64 vargar för deras kulor och hagel.

Deras brinnande ihärdighet bottnade i att ett antal av deras kreatur föll offer för en vargflock år 1850. Det blev den tändande gnistan som slutligen ledde till vargens utslocknande i Småland.

Den 10 mars 1868 föll den sista småländska vargen för brödernas bössor. Enligt bevarat bildmaterial var det en hona av ansenlig storlek.

På 1860-talet var bygden närmast tom på varg, men bröderna visste att det fanns fyra vargar kvar, två honor och två hanar. 1861 sköts ena honan och hennes hane sköts året därpå, efter en fårattack på brödernas mark. Vintern 1868 sköts den sista hanen av en annan jägare i Södra Möre och ortsbefolkningen skramlade ihop 20 riksdaler i skottpengar för den sista honan.

En minnessten på Nävelsjös ägor berättar om denna sista vargjakt. Det var dock inte sista gången i historisk tid som vargen siktades i Småland. Under den kalla vintern 1875 siktades vargar i Hult och Askeryd och det stod i tidningarna att en man i Hult även ska ha attackerats.

I Sandsbro utanför Växjö ska en gris ha tagits. Därefter kom det att dröja 150 år innan vargen åter bosatte sig i de mörka småländska skogarna.

Anders Lindkvist