Det som är utmärkande för denna bild är kungens kläder. Han är klädd i grovt ylle, från topp till tå och hjässan är krönt av en smalbrättad men hög jakthatt med en liten plym. Hans uttryck är redighet och dådkraft, hatten på sned skvallrar om fåfänga och kanske lite nonchalans.

Kungens dräkt är intressant, det är en tidig bild på en verkligt funktionell jaktklädsel – en dräkt som har funktionen för sig, snarare än samtidens mode. Vid den här tiden var jaktmode något helt okänt för de allra flesta. Den stora merparten av folket jagade i sina arbetskläder och ägde ingen särskild klädsel för jakt.

Karl XV påminner närmast om en skogsfinne i sin vadmalskjortel med ett smalt flätat band runt livet. I ett modest bälte hänger en lika modest liten slidkniv. Jackan har en omlottknäppning, ett mode hämtat från husarernas uniformsjackor. Byxorna är vida och tillåter fri rörlighet. Läderstövlarna har höga skaft och väl infettade skyddade de bärarna mot väta.

Fotografiet har tillkommit i en tid då det egentligen bara existerade ett material att göra jaktkläder av: hårt valkat ylletyg. Det feta ullgarnet vävdes i enkel tuskaft men bereddes sedan i en vadmalsstamp där tyget valkades med vatten och mekaniskt tryck. Denna process fick ullfibrerna att filtas ihop tills väven blev helt tät.

”Fotografiet har tillkommit i en tid då det egentligen bara existerade ett material att göra jaktkläder av: hårt valkat ylletyg.”

Resultatet blev ett kraftigt ylletyg som stod emot väta och vind och som samtidigt höll bäraren varm. Detta material användes av alla människor i det gamla Sverige fram tills dess att syntetmaterialen gjorde sitt intåg i efterkrigstidens mode. För jägaren var det idealiskt då yllet också var i det närmaste helt ljudlöst, en fördel som dagens polyesterblandningar knappast kan mäta sig med.

Mycket av det första jaktmodet kom från Tyskland på 1800-talet, men Karl XV tycks ha hämtat sin inspiration mer lokalt. Kläderna har mycket gemensamt med arbetskläderna som skogsbygdens människor använde. Det var kläder som förändrats lite genom århundradena, men som nått närmast perfektion för de människor som levde ett hårt liv nära naturen med jakt, skogsbruk och strängt arbete.

Kungen var inte den enda i sin samtid som fann fördelar med allmogens klädedräkt. Llewellyn Lloyd, den engelska vagabonden och jaktlegendaren, kastade med glädje av sig sina skräddarsydda engelska överklasskläder för att i stället ikläda sig lokalbefolkningens kläder.

I sina skildringar om livet i Värmland hösten år 1827 beskriver Lloyd sin transformation från bankirson till utbygdsjägare i Jagt-nöjen i Sverige och Norrige (1830):

”Min klädedrägt vid denna årstid var lik böndernes […] Den bestod i en kort och snäf rock utan krage, långa vidbyxor, varma strumpor och skor. Tyget i kläderne var groft och tillverkadt i orten, och kostnaden en lumpen penning. I denna drägt kunde jag vid frisk rörelse trotsa den strängaste vinter. Grönt och grått voro mina favoritfärger, den första är för sommaren och den andra för vintern, då den endast likhet med löfven, och den andras öfverensstämmelse med trädstammarnes färg, minst väcka villebrådets uppmärksamhet.”

Vidare berättar Lloyd också att han gått över till allmogens pälsmössor med nedfällbara flikar, liksom lokalt tillverkade skor med bottnar av flera lager näver och läder.

Både Karl XV och Llewellyn Lloyd förstod att lokalbefolkningens ändamålsenliga kläder var de bästa eftersom de utprövats under hårda förhållanden och i många generationers skogsstrapatser.

”I det långa loppet kanske vi får ge Karl XV och Lloyd rätt.”

I dag är vi i en annan tid. Jägaren kringgärdas av tester av jaktkläder, reklam säljer in jaktmode och entusiastiska företag försöker sälja in nya fantastiska membran, skärningar och kamouflagevarianter.

I det långa loppet kanske vi får ge Karl XV och Lloyd rätt. Efter att ha skuffats undan av plastbaserade polyesterfibrer är ullen åter på stark frammarsch – och kanske här för att återta tronen som jägarens bästa och varmaste vän.

Anders Lindkvist