De är klädda i bryggarjackor och bylsiga kepsar och på deras axlar vilar resultatet av en lyckad älgjakt. De är i varierande ålder, från pojken med de sluttande axlarna till mannen med käpp som förnöjt låter sin hand vila på den bågnande slanan. De förenas inte bara i den uppsluppna stämningen eller över att de släpat ut en älg tillsammans, utan det är också första året som de betalat statligt jaktvårdskort.

Dessa enkla människor hade med sin inbetalning till den nystartade Viltvårdsfonden blivit del av ett större sammanhang. Folke, Herman och Filip på bilden hade förmodligen ingen aning om det vid tillfället, men i själva verket stod de nu på tröskeln till ett nytt historiskt landskap.

Sveriges jägare blev härmed en räknad samling, en statistisk parameter – men också för första gången en folkrörelse enad under en byråkratisk paragraf. De var möjligen inte överens på särskilt många punkter men de blev en kraft att räkna med, åtminstone ekonomiskt.

År 1938 kom en ny jaktlagstiftning i vilken det beslutades att det skulle finnas en viltvårdsfond. Det skulle vara en slags viltvårdskassa som varje jagande person i Sverige skulle bidra till.

Arbetet med att ta fram en viltvårdsavgift påbörjades redan på slutet av 1800-talet, men vann verkligt genomslag först när Jägareförbundet 1931 lade fram en motion om en avgift för viltfrämjande åtgärder.

Den färdiga jaktlagen från 1938 var en modern lagstiftning där äldre grymma fångstmetoder såsom saxar och förgiftade åtlar förbjöds. Lagstiftningen syftade också mot att begränsa och i viss mån modernisera jägarnas vapengarderob. Anledningen hade tydliga jaktetiska skäl, eftersom många jägare jagade med gammal utrustning vilket skapade onödigt lidande för viltet.

Mynningsladdade vapen och svartkrutsvapen förbjöds, liksom att jaga älg med hagelbössor laddade med kula. Även jakt med hel- och halvautomatiska vapen, ljuddämpare och större hagelkalibrar än 12 förbjöds. Med 1938 års uppstramade jaktlag tog den äldre tidens lediga men rovgiriga jaktkultur sitt sista andetag.

Men jägarkåren som folkrörelse vädrade morgonluft. Följden av den nya lagstiftningen blev att jägarna organiserade sig på helt nya sätt. Kronans skogar var inte längre fria att jaga i och mindre marker slogs ihop i stora älgjaktområden och bildade så kallade jaktvårdsområden. På så vis kunde markägarna och jaktarrendatorer jaga älg på större områden och sköta viltvården gemensamt.

Det är här som de folkliga jaktlagen som vi känner dem i dag uppstår. Visserligen hade det funnit jaktsammanslutningar och jaktklubbar tidigare, men inte i någon folklig bemärkelse. Allmogens jägare jagade mest i egen regi eller i små löst sammansatta grupper.

Jaktvårdsområdena engagerade jägarna på gräsrotsnivå, vilket ledde till att den tidigare så utbredda tjuvjakten på älg försvann. Bildandet av jaktvårdsområden, sedermera viltvårdsområden, skapade en lokal demokratisk viltförvaltning som än i dag utgör grunden för jaktutövandet i Sverige. Denna grund skapade av bara farten också en struktur för den övriga jakten – inte bara älgförvaltningen.

Jägareförbundet gavs ett viktigt uppdrag i den nya lagstiftningen och tilldelades en stor del av Viltvårdsfondens medel i det så kallade allmänna uppdraget. Förbundet gick från att vara en liten sammanslutning med i huvudsak medlemmar ur samhällets högre skikt till att bli en storskalig medlemsorganisation för alla sorters jägare i Sverige.

Den 7 januari detta år 2021 beslutade den nuvarande regeringen att Jägareförbundet skulle fråntas det allmänna uppdraget. Det nuvarande upplägget anses strida mot EU:s regler om upphandling.

Kanske har det jakthistoriska landskapet nu gått in i en ny fas. Kommer folkrörelsens tusentals timmar av ideellt arbete i skogarna nu mätas och kanske ersättas med kommersiella krafter? Om detta vet vi ännu inget.

Anders Lindkvist