Hösten 1969 blev det premiär för Stig och Sören i Hälla jaktlag. På den tiden bestod jaktlaget av Henning Hällestrand, Nisse Edström och Erik Danielsson så jaktlaget mer än fördubblades när de började jaga. På den tiden fanns inga kommunikationsapparater utan jägarna placerades på älgpassen och satt där till dess det lossades signalskott, eller att någon av de andra jägarna stannade till och berättade att jakten avslutats.

I mitten på sjuttiotalet köpte Henning två kommunikationsapparater som Henning och Stig kom att använda. I början av åttiotalet köpte de övriga i jaktlaget en kommunikationsapparat.

Stig Hällestrand med en skjuten älg. Foto: Christer Olofsson

Trevliga jaktminnen

Stig berättar:

– I början av vår jaktliga bana satt jag vid ett torn vid Holmstrand och det kom en liten tjur och en kviga emot mig. Men vi fick inte skjuta hondjur så jag fällde tjuren. Kvigan blev kvar och jag fick ett bra skottillfälle på den. Sören som satt i ett torn intill hörde när jag pratade högt med mig själv om jag skulle skjuta kvigan eller inte. Till sist den gick vidare mot Sören som då heller inte sköt eftersom han hade hört när jag resonerade med mig själv. Tjuren som jag sköt blev den första älg som Sören och jag tog ur själva. Vi utgick från det vi varit med och sett hur andra gjorde och det gick bra.

Sören berättar om sin första älg.

– Min första älg blev en liten tvåtaggare. Jag satt på pass vid Törtalla och väntade när en liten tjur kom ut på andra sidan myren. Den kom rätt emot mig och jag fick iväg ett skott som tog. Älgen sprang rätt fram en bit men började sedan snurra runt tills den sedan föll ihop. Det visade sig att jag hade träff rätt i hjärtat Älgen hängdes upp mellan två tallar och fick hänga där en dag eller två innan vi styckade upp den och bar ut den till vägen.

Ändrade jakttider och mer älg

Jakttiden kom under många år att bestå av tiden från den första måndagen i september fram till den 25 september. Så var det ända fram till i början av sjuttiotalet då jakttiden utökades till att även omfatta 10–30 oktober.

De första åren hade Hälla jaktlag två vuxna älgar på sin licens. De första åren jagades ingen kalv.

Älgtillgången var låg i början av sjuttiotalet och det hände att man jagade nästan hela september utan att få se skymten av en älg. Det var inte förrän i början av åttiotalet, i samband med älgstammens snabba tillväxt, som avskjutningsmålen höjdes.

Som mest har Hälla jaktlag haft tolv vuxna älgar på sin licens.

– Jag minns en gång, jag hade inte jagat så många år när jag sköt en kalv nedanför Simsjöås och vi blev så osäkra på om det var tillåtet. Vi flådde och hängde upp kalven i skogen, sedan beslutade Henning att vi skulle åka hem och läsa på om det var tillåtet att skjuta kalv, minns Stig.

– Den hösten var det första året det blev tillåtet att skjuta kalv och när vi fick det bekräftat så kändes det bra. Dagen efter hämtade jag och Nisse kalven med motorbåt medan Henning, Sören och Erik Danielsson styckade ett vuxet djur som vi skjutit några dagar tidigare. Det var tidvis hårda vindar och Nisse berättade att han lärt sig under en resa i Norge att var fjärde våg är större än de andra, och Nisse parerade båten genom vågorna.

I bakgrunden skymtar Hedvattenberget. Bilden är tagen från ett av jaktlagets pass. Foto: Stefan Sandin

Slaktade i skogen

Under många år kom älgarna att styckas och hängas i skogen. I första hand berodde det på att det inte fanns tillgång till det som motsvarar dagens älgdragare. Om älgarna fälldes i närheten av någon väg använde Stig pappa Emil sin jordbrukstraktor eller så använde Sören baklastaren för att bära fram älgarna från skogen.

När det inte var möjligt hängdes älgen upp i skogen för att sedan styckas i delar som sedan bars hem till byn på jägarnas axlar.

Innan Stig och Sören började jaga var det vanligt att Erik Danielsson körde fram älgarna med sin lilla Grålle. En episod som många minns var när det sköts en älg på Lappköjsåsen. Jaktlaget lånade en pulka av Pelle Orädd som älgen lades i och sedan hjälptes jägarna åt att dra pulkan för hand.

Det blev en mödosam resa innan älgen var framme vid vägen.

Jakten har förändrats

Antalet jägare i jaktlaget har varierat genom åren. När Stig och Sören började i jaktlaget var blev de fem stycken. Så småningom växte jaktlaget och under mitten av åttiotalet bestod jaktlaget av tolv jägare. Henning var jaktledare fram till 1988 när Stig blev jaktledare och det har han fortsatt varit, även om han de sista två åren tagit ett steg tillbaks och är idag vice jaktledare. Mycket har hänt under dessa 50 år. Både vad gäller teknik, utförande och antal jägare.

– Det blev en stor förändring 1988 när den gamla brandstationen byggdes om till älgslakteri. Innan dess hängde vi älgarna i baklastaren vid Paul Edströms garage. I de fall att väderleksprognosen pekade på regn så hängde vi en presenning över den hängande älgen som skydd mot regnet, säger Stig.

– På den tiden hängde älgarna inte mer än 2-3 dagar innan de styckades. En annan stor förändring inträffade 1991 när jaktlaget köpte en älgdragare. Under de föregående åren körde vi fram några älgar med en dragare som Nisse Edström tillverkat genom att bygga om en gammal skoter.

Sören instämmer i det Stig berättar.

– En stor skillnad idag mot då vi började är att det är säkrare jakt. Speciellt med utvecklingen av jaktradion. Idag kan vi ha direktkontakt med varandra och vi vet när alla är ute på sitt pass samt var hundförarna rör sig. Och händer det någonting kan alla få reda på det direkt, säger Sören.

Berättarkonst och nästan sant

Det är alltid lika intressant och roligt att höra berättelser från hur det gick till förr i Hälla jaktlag. Och det är någonting som både Sören och Stig gärna berättar. Både små episoder vid de gemensamma lunchpauserna under jaktdagarna och sedan kan de bli lite längre framåt kvällningen. Och alla är de ju helt sanna och utan några skarvningar…

Sören Edström under en paus älgjakten. Foto: Christer Olofsson

– Henning var alltid bra på att berätta jakthistorier. Det är klart, han började jaga under tidigt 40-tal och hann med många jaktepisoder under åren. Ibland fyllde förstås Erik Danielsson på och gjorde historierna ännu mer spännande, säger Stig.

Vid ett tillfälle blev det lite mer än vad man var beredd på. Det var en jägare som satt i ett torn vid Hedvattenberget som skymtade älg ut på myren en bit bort. Han smög runt och med ett bra stöd fick han en tjur fälld. När han sedan gick ut på myren för att ta hand om älgen såg han att det kom fler älgar.

Han tog då stöd på den fällda älgen och sköt.

Han uppfattade att han träffade och fällde den andra älgen för dagen, men noterade sedan en älg som sprang. Han trodde att det var den han redan hade skjutit på en gång och sköt ett skott till.

Älgen föll och allt var bra med det. När alla samlats gick jaktlaget ut på myren för att hämta hem de fällda älgarna.

Minnen som glädjer

– Men jägaren som fällt dem gick iväg och var borta bra länge. När jaktlaget kommit hem och tagit rätt på de två fällda älgarna kom jägaren och sa att det visst fanns ytterligare en älg där ute. Det visade sig nämligen att den andra älgen hade sprungit in i skogskanten och stupat där, och att den sista älgen han skjutit på var en helt annan, en tredje älg, berättar Sören.

Det blev en tur i mörkret för att hämta hem den älg som låg kvar.

Huruvida allt begav sig på det sättet och så är upp till läsaren att begrunda.

Stefan Sandin

Roger Hällestrand