fredag 2 december

Jakt & prylar

Vi listar nio myter om vildsvin. Foto: Anders Jarnemo

9 myter om vildsvin – Svensk Jakt reder ut

Vi lär oss ständigt mer om vildsvinet, som fortfarande är ett ­relativt nytt vilt i Sverige. Men det finns också en del uppfattningar vars sanningshalt kan ifrågasättas. Här listar vi nio myter om vildsvin.

Svensk Jakt Publicerad 2 oktober 2022 - 19:12

På många håll i landets södra delar är vildsvinet att betrakta som det viktigaste jaktviltet. Stammen ökar fortfarande på sina håll, och artens utbrednings­område växer.

Jägarna har blivit allt bättre på att jaga vildsvin, med hjälp av ökande ­erfarenhet, mer avancerad ­utrustning och en generös lag­stiftning. Kunskapen ökar också ytterligare i takt med att jägarna lär sig mer om de intelligenta djuren.

Det är dock inte ovanligt att det skapas en del ”egna sanningar” om hur vildsvinen egentligen fungerar – ”sanningar” som ibland får stor spridning.

 

Mycket att lära

Olika faktorer påverkar Vi har fortfarande mycket att lära om vildsvinen. Mycket av detta handlar om den miljö de lever i, vilka viltarter som lever där, vilka individer det handlar om, vad de utsätts för av oss människor och mycket annat.

Exempelvis skiljer sig faktorer som väder och vind ganska mycket åt i olika delar av landet. Man kan inte rakt av överföra kunskap om vildsvin på en halvö i Östergötland till ett skogsområde i Bergslagen – ­eller till slättlandskapen i södra Skåne.

Vildsvinens grundläggande biologi är dock densamma oavsett var man är. Precis som de flesta andra djur behöver de föda, vatten och skydd. Till detta kommer att de vill reproducera sig. Ganska grund­lägg­ande och enkla behov, alltså.

 

Behövs mer forskning

De så kallade sanningar som ibland florerar är många, och förtjänar en förklaring. Utöver det finns en del påståenden som kanske ­stämmer, men där vi i dag ännu inte har fullständig kunskap. Det behövs mycket mer forskning om vildsvin, inte minst forskning på vildsvin från olika delar av landet.

 

Det är inte en enskild individ som gör att hondjuren i en grupp brunstar, utan detta styrs av gruppen tillsammans. Foto: Jonas Malmsten

1. Ledarsuggan styr brunsten i flocken

Nej. Forskningen har ännu inte ­lyckats klargöra om att det verkligen finns en ledarsugga. Om hon finns, är frågan om man ens kan identifiera ledarsuggan i en flock – eller vilken roll hon har. Vilda djur dör hela tiden, och i en flock kommer det alltid att finns någon som tar den dödas plats. ­Brunst­en synkroniseras av alla i flocken och styrs inte av en viss individ. Så den myten stämmer inte.

 

Att utfodra i skogen garanterar inte skydd mot skador på åkermark, exempelvis på mjölkmogen vete.

2. Utfodrar man i skogen blir det inga skador på jordbruksmarken

Nej. Det finns ingen sådan garanti. Det forskas en del på vildsvin, deras rörelser och val av miljö, samt ­åtgärder som förebygger skador. Men ingen miljö är den andra lik, och vildsvin kan bete sig olika på skilda ställen. Finns det ingen attraktiv föda på fälten föredras kanske foderplatser­na. Finns det attraktiv föda på fälten spelar det kanske inte någon roll vad man gör. Elstängsel kan hjälpa, liksom jakt på fälten. Men det finns ingen enkel lösning för att minska skador på jordbruksmark. Det kräver engagemang, tid, intresse och förmåga att lära känna viltet på och utanför marken.

 

Vildsvin äter ollon. Foto: Ingemar Pettersson

3. Ollonår ökar vildsvinens reproduktion

Nej. Det finns inga vetenskapliga bevis för att så är fallet i Sverige. I södra Europa, däremot, är somrar med torka den kritiska perioden för vildsvinen. Då är det ont om föda, vildsvinen tappar i kondition och föder inte så många kultingar våren därpå. Om den torra sommaren följs av en ollonhöst innebär det dock att vildsvinen får gott om mat. Djuren ökar i vikt, suggorna lossar många ägg – och får större kullar.

I Sverige har vi oftast ingen kritisk period på sommaren. Det finns foder i skog, på fält, på foderplatser och i åtlar. Vildsvin i Sverige har över lag god tillgång på föda året runt, vilket gör att reproduktionen är mer ­konstant (med vissa undantag förstås). Då blir effekten av ollonår betydligt mindre, eller uteblir. Det man ibland kan märka är att det under ett ollonår går åt mindre foder på foderplatser och åtlar.

 

4. En sugga kan få två–tre kullar per år

Nej. Det är fysiologiskt omöjligt. En sugga kan föda två kullar per år, men då förutsätts det att hon mister den första kullen tidigt efter grisningen, brunstar om, blir dräktig och grisar på nytt tre månader, tre veckor och tre dagar senare. Antalet kullar blir då två under ett år, men endast en kull överlever. 

Inom tamsvinsnäringen skiljer man av smågrisarna när de är ungefär fyra–fem veckor gamla. Då kan suggan ta igen sig och brunstar på nytt en kort tid senare. Tamsvin är avlade för att lättare kunna brunsta året om.

 

Kultingarna tas ofta om hand av flera hondjur i en grupp.

5. En sugga brukar få minst åtta–tio kultingar per kull

Nej. Det senast uppmätta genomsnittet är 5,4 foster per könsmoget hondjur, räknat i livmodern. Det gjordes på hondjur från ­Skåne, Blekinge, Södermanland och ­Uppland. 

Tyngre suggor kan få fler kultingar, så om man bara skulle räkna foster i stora suggor skulle siffran bli högre. Men reproduktionen i en vildsvinsstam sköts ju av alla könsmogna hondjur – unga som gamla, lätta som tunga. Visst kan det finnas individer som kan få tio kultingar, men de är sannolikt få. Ibland ser man en sugga som åtföljs av 10–15 kultingar. Det är oftast inte enbart hennes ­kultingar, utan även hennes systers, dotters eller annan släktings kultingar. Ett vildsvin har tio ­spenar, därför är det sannolikt svårt att få fler än tio egna kultingar att överleva.

 

6. Vildsvin får kullar året om

Ja. Men det är en sanning med viss modifika­­tion. Vildsvin kan få kullar året om, men det hör till ovanligheterna och beror på omständigheterna. Det mest naturliga för vildsvinen är att brunsta och bli dräktiga på hösten, för att sedan grisa på senvintern/våren. 

Brunsten kommer i gång genom att dagarna blir kortare. Könsmognaden styrs av kroppsvikten: ju tyngre gyltan är, desto större sannolikhet att hon brunstar under sin första höst. Om gyltan är lättare når hon kanske inte sin ”könsmognadsvikt” under första hösten, utan först senare, under påföljande vår. Då kan hon brunsta och grisa på sommaren. 

En sugga som blivit dräktig under hösten, men sedan mist sina embryon eller foster någonstans på vägen, kan ofta brunsta igen och bli dräktig – vilket leder till att kullen föds senare.

 

Vildsvin är intelligenta djur och om grödan är tillräckligt begärlig på andra sidan kan vissa individer lära sig hur man forcerar elstängsel.

7. Elstängsel hjälper inte mot vildsvin

Jo, de brukar kunna hjälpa – men det finns alltid exempel på undantag och det ­beror på olika faktorer. Dels kan det bero på vad som finns innanför stängslet och hur begärligt det är, jämfört med vad som finns ­utanför ­stängslet. Dels kan det bero på årstid, hur ­s­tängslet är byggt och vilken strömstyrka man har i stängseltråden. 

Det kan även bero på individerna, det vill säga de vildsvin som det är tänkt ska hålla sig utanför stängslet. Det finns exempel på vildsvin som gärna tar en smäll för att komma åt det begärliga som finns på andra sidan ett elstängsel. En del individer verkar lära sig att forcera stängslet mellan elstötarna. En del lär sig hitta aggregatet och stöter till batteriet så att strömmen bryts. 

Vildsvin är intelligenta djur som både kan lära sig mycket – och hitta på en hel del. Det är en stor utmaning för jakten och förvaltningen.

 

Storleken på ett vildsvin visar inte alltid hur ­gammalt djuret är.

8. Vildsvinet blir större ju äldre det är

Nej, inte alla. Från födseln, och om det finns bra tillgång på föda från suggan och omgivande miljö, växer vildsvinen i takt med att de blir äldre. Men efter sex–tolv månader ser det ut som att den ekvationen inte stämmer för vissa individer. 

En del fortsätter att växa samtidigt som de blir äldre, medan andra verkar hitta sin ideal­vikt tidigt i livet – och växer inte speciellt mycket efter det. En del växer fort och blir tunga vid låg ålder. Detta gäller för både hon- och handjur. En stor sugga behöver alltså inte nödvändigtvis vara gammal, och en mindre galt behöver inte vara speciellt ung. 

 

Genom att studera tänderna kan man åldersbedöma ett vildsvin till upp till cirka 28 månaders ålder. För äldre djur finns ingen bra metod.

9. Man kan åldersbedöma vildsvin på tänderna

Ja och nej. Bara upp till cirka 28 månaders ålder, det vill säga drygt två år. Efter det finns ingen säker metod att åldersbedöma ett vildsvin. Att säkert fastställa att den fällda galten är fyra–fem år gammal är ­alltså omöjligt, man kan bara gissa (se även ­föregående myt gällande kroppsstorlek). 

Med den fungerande metoden tittar man på när olika tänder bryter fram och när mjölktänder byts ut. För att göra detta krävs kunskap och erfarenhet för att kunna identifiera vad som är en mjölktand respektive permanent tand, samt kunna se om tänder saknas (på grund av skador, sjukdomar, ­avsaknad av tandanlag eller liknande).

 

Jonas Malmsten – legitimerad veterinär

Kommentera artikeln

Vad tycker du? Här kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver skapa ett konto och logga in först.
Tänk på att hålla god ton, inte byta ämne och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.
Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort.
Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen Svenskjakt.se.

Visa kommentarer

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

Mest läst

Jaktmarker på Annonstorget

Samtidigt på JaktPlay

Mina artiklar

Vapen till salu på Annonstorget

Svensk Jakt på Instagram